Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VIII - 1. Sammanhängande kapitel - Jakten - Varg och lo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARG OCH LO.
261
älgen. Sverige har förmånen att vara det utan jämförelse
älgrikaste landet i hela Europa. Numera skjutas årligen 6,000—
7,000 av dessa ståtliga högdjur, de flesta i Svealands bergslag,
och ge jägarne en inkomst av omkring en million om året.
Varg och lo.
Ett talande exempel på vargens närgångenhet i äldre tider
är följande brev av den 12 januari 1763 från prosten i Hova
på Tiveden till landshövdingen i Mariestad: »Under det jag
tänkte skriva mitt ringa namn, inkom den bedrövelige
berättelsen, det tvenne vargar i dag klockan 10 före middag på
Vallatorps mark tagit, invid husdörren, en gosse av 9 års
ålder och, oaktat modrens skriande, släpat honom bort och ätit
upp det ena låret, innan dess döda kropp, medels folks tillopp,
kunde räddas.»1
Om 1850-talets Värmland berättar generallöjtnant
Stiern-stedt i sina »Minnen», att man i hans barndomshem i
Karlstadstrakten icke vågade ha hundarna ute om nätterna, ty i
sådant fall kunde man vara nästan säker på att vargen tog
dem. Även björn fanns det ännu på den tiden gott om i
Värmland, dock knappast så sydligt som i hans hembygd.
Egendomligt är det att konstatera, att det i Uppland fanns
varg ända till 1877. Under den stränga vintern 1875 för-
1 Markis Claes Lagergren berättar i sina barndomsminnen, att man
i Närke ännu på 1840-talet kunde få se vargarna stryka utmed
husknutarna och höra deras tjut. Men det fanns på hans barndomshem
Hammar, ett par mil söder om Örebro, en duktig vakthund, som höll
vargen i schack. »Hektor hade utstått mången het dust med vargarna.
Han var större och starkare än de och hade ett med vassa uddar besatt
halsband, som skyddade honom, ty vargen riktade alltid sina arga bett
åt hundens strupe. Man kunde höra, hur han slogs med vargarna på
gårdsplanen, men då var icke min far sen att med bössan i hand skynda
honom till hjälp. Han låg icke om nätterna i sin koja utan inne i
förstugan. Men så kom en olycklig kväll, då köksan hade släppt ut hunden
utan att sätta på honom spikhalsbandet. Man hörde, hur vargarna tjöto
värre än någonsin. Min far var icke tillstädes. Följande morgon
saknades Hektor. Man såg spåren av vargarna omkring byggnaden
och Hektors spår också —• de ledde ut på isen på sjön. Dit hade de
släpat honom; där fann man blodiga tofsar av hans hår. Det blev en
stor sorg, och Hektors tragiska död fortlevde i minne och tradition.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
