- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / XI. Supplement II och register /
263

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VIII - 1. Sammanhängande kapitel - Björnen - Djurskyddsrörelsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DJURSKYDDSRÖRELSEN.

263

ur ringen. Men 23 björnar dödades, en ute på sjön, då han
försökte rädda sig genom simning. Ett 50-tal älgar inringades
också, men de voro fridlysta och fingo trava bort så när
som på några stycken, som råkade ut för »vådaskott». Däremot
blevo en massa harar och annat småvilt mödans lön.

På Tiveden fälldes den siste björnen 1860. Det var en
ovanligt stor gammal hane, som numera i uppstoppat skick utgör
en av Örebro läroverksmuseums stoltaste prydnader.

Björnar finnas nu för tiden blott i tre län, nämligen
Jämtlands — vid Sonfjället i Härjedalen och i Frostviken i
Jämtland — samt Väster- och Norrbottens.

Hela den svenska björnstammen beräknas till i runt tal
150 djur, spridda över ett så väldigt område, att flere av dem
ej ha möjlighet att fortplanta sig, och hotade till livet av en
hord tjuvskyttar.1 Att »våra skogars konung» ej alldeles
utrotats beror på att han i sista stund blev fridlyst på statens
marker.3

Djurskyddsrörelsen

spelar en stor roll för jaktvården likaväl som för
boskapsskötseln. Det börjar nu alltmera allmänt gå upp för ett
humanare släkte, att kultur inte består i utrotning

1 Många underbara historier av det slag, som man ej vet hur mycket
man skall tro av, äro i svang om björnarnas liv. Jag kan ej låta bli att
här anföra den mest gripande, jag känner till. Den upptecknades av
den danske prästen Fredrik Hammerich vid hans resa genom Dalarne
på våren 1834. Sagesmannen var en bruksinspektör och
björnjägare från Orsa, som hade sett händelsen i sin barndom. En
björnhona hade då blivit inringad med sina ungar och fick ett dödande skott.
»Hon utstötte ett vrålande så förfärligt, att hjärtat kunde bäva även på
den modigaste, och ändå hade det något oförklarligt rörande i sig.
Därpå grep hon en unge med var ram, krossade dem mot varandra
och sjönk själv ned över sina döda ungar. Det blev dödstystnad över
hela jägarskaran. Till och med den råaste blev rörd.»

2 Alltjämt äger dock givetvis var och en rätt att till försvar för sig

själv, för andra människor eller för sina husdjur döda anfallande djur.
De skador, som björn inom kronans områden förorsakar å betande
tamdjur, ersättas av statsverket, såvida skadan ej beror på vårdslös
bevakning av boskapen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:31:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/11/0267.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free