Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VIII - 1. Sammanhängande kapitel - Bäverns utrotning och återinplantering i vårt land - Utdöende fågelarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTDÖENDE FÅGELARTER.
265
Åt 1922 släpptes ett norskt bäverpar ut i Bjurälven i
nordspetsen av Jämtland, det landskap, där de inhemska bävrarna
hade hållit sig längst kvar. Sedan 1922 ha så gott som varje
år nya bävrar hämtats över till vårt land från Norge. Där
hade bäverbeståndet vid mitten av 1800-talet gått ned till
ett hundratal men beräknas nu, tack vare fridlysning, till
omkring 14,000 djur och utgör alltså ett synnerligen
värdefullt villebråd.
Inalles har ett 50-tal bävrar utplanterats i Sverige. Av dem
har bevisligen ett tiotal dött, delvis beroende på att jägare i
hastigheten tagit dem för uttrar eller grävlingar. Men trots
alla lurande faror ■—■ bl. a. närgångna undersökningar av
»turister» och andra nyfikna, som skrämma djuren att överge
sina hyddor — kan man redan räkna med några hundra
exemplar av detta kloka och intressanta villebråd i Närke,
Västmanland, Värmland, Dalarne, Härjedalen, Jämtland och
Västerbotten. Alltså tyckas nybyggarne i allmänhet trivas
bra. De jämtländska bävrarna ha t. o. m. spritt sig in i
Ångermanland, och från Närke ha utvandringar ägt rum in i
Östergötland.
Utdöende fågelarter.
De lyckade resultaten av försöken med att återbörda bävern
åt hans forna boplatser ha väckt till liv tanken på att rädda
även andra utdöda eller utdöende arter av vår en gång så
stolta djurvärld, bl. a. den sällsynta lappländska sångsvanen,
vars sista tiotal exemplar ännu häcka i Tornedalen och Lule
lappmark. År 1890 fanns det ett par sångsvanar så pass långt
söderut som i Jämtland, och för längesedan hade denna stolta
fågel bon ända nere i mellersta Sverige. Uppgiften att
skydda denna prydnad för vår fauna är emellertid inte
lätt, ty genom förföljelser under generationer har den blivit
till den grad skygg, att den vid minsta tecken till fara
överger boet.1
Men påtagligt är, att det numera hos vårt naturälskande
1 På samma gång är sångsvanen så trofast, att den år efter år
återvänder till den plats, där dess maka en gång dödats, och ropar och
lockar på henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
