Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VIII - 1. Sammanhängande kapitel - »Ett guldland dock det är»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.
läste guldgruva, det s. k. Skelleftefältets malmkroppar, som
äro belägna mellan 64:e och 65:e breddgraderna. Upptäckten
är så mycket märkligare, som malmen hela vägen ligger under
ett 13—18 meter mäktigt lager av morängrus och torv.
Både under 1700- och 1800-talet hade man i dessa trakter
letat efter de värderika malmkroppar, som Paracelsus hade
profeterat om, och på 1820-talet lär också en man ha kommit
dem på spåren i närheten av nuvarande Boliden. Men här
fanns det inga guldklimpar som i Klondyke eller guldsand som
i Kalifornien. Här hjälpte det därför inte att arbeta med hacka
och spade eller såll för att komma åt det ytterst fint fördelade
guldet i malmen.1 Detta har visat sig vara möjligt endast
genom ett dyrbart och synnerligen tålamodsprövande
vetenskap-ligt-tekniskt arbete efter vida mer invecklade metoder än de
som för ett århundrade sedan stodo till buds.
Resultatet av det första försöket med gruvdrift inom
Skelleftefältet blev därför klent, och malmfältets förste
upptäckare gjorde slut på sitt och sina vänners små kapital
utan att få något i gengäld.
Helt andra resurser stodo 1924 års malmupptäckare till
buds. Vad som då hade satt malmletarne på spåren var en
del stenblock, innehållande kopparkis och svavel, vilka
inlandsisen transporterat långa vägar. Det gällde nu att hitta
de klyftor, ur vilka dessa block en gång sprängts loss av
frysande vatten. Alltså måste man gå tillbaka i motsatt
riktning mot de räfflor, varmed den stora landisen markerat sin
väg i berggrunden på sådana platser, där denna går fram i
dagen, alltså i huvudriktningen nordväst. Men klyftorna, där
malmblocken en gång suttit, voro naturligtvis fyllda och
överlagrade med jord, som kunde ha en mäktighet av ända
till 30 meter. Till sist lyckades man dock få tag i dem. Det
var på hösten 1924, och omedelbart sattes diamantborrningar
i gång på upptäcktsplatsen.
Men de borrkärnor, som man fick upp, visade inga tecken
till att innehålla värdefull malm, och bolagets ledning gav
därför telegrafisk order om borrningens inställande. Då ville
emellertid en lycklig slump, att förmannen just hade satt på ett
1 Dock förekomma enstaka guldkorn med upptill 1.5 mm:s
tvärskärning inbäddade i malmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
