Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IX - 1. Sammanhängande kapitel - Adolf Hedin, riksdagens store »braständare» - »Bror Karl» och »bror Fredrik»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.
Knappt tvenne månader därefter slocknade hans flämtande
livslåga. Adolf Hedin hade då uppnått 71 års ålder. Enligt sin
yttersta önskan blev han begravd i »fattigmans kista» och utan
blommor. Men kistan var prydd med Sveriges flagga. Svept
var den döde, enligt sin önskan, i trikoloren, symbolen för de
tre stora idéer, som väglett honom genom livet: frihetens,
jämlikhetens och broderskapets.
Litteratur: Valfrid Spångberg, Adolf Hedin, väktaren och
föregångsmannen (Verdandis småskrifter n:r 100), 25
öre. — Adolf Hedin i liv och gärning, kr. 10.
Fridtjuv Berg, Adolf Hedin (Skrifter utgifna af
Frisinnade landsföreningen III), 20 öre.
Tom Forssner, Sven Adolf Hedin (Ord och bild
1905).
Hjalmar Heden, Sven Adolf Hedin.
»Bror Kärl» och »bror Fredrik».
Sid. 203 noten.
Under sin kronprinstid ingingo de blivande kungarne Karl
XV och Fredrik VII fostbrödralag med varandra. Kung
Fredrik berättade själv en gång för Henning Hamilton, svenske
ministern i Köpenhamn, hurusom de båda ynglingarne anno
1846 en morgon i soluppgången möttes i ett rum på Stockholms
slott och »där under åtskilliga ceremonier, med svärden ristade
sig sår på armarna för att blanda sitt blod samt därefter svuro
varandra evig trohet». Hamilton tillägger försiktigtvis:
»Huruvida framställningen var i alla delar sann, må lämnas därhän.
Konung Fredrik hade en stark och otyglad inbillningskraft,
så att hans uppgifter måste med varsamhet begagnas, oaktat
han själv utan tvivel för ögonblicket trodde på deras
sannfärdighet.» Säkert är i alla händelser, att »de båda konungarne
sedermera i tid och otid, särdeles då vinet satt blodet och
känslorna i svallning, talade om sitt fostbrödralag och sin
ömsesidiga tillgivenhet. Konung Fredriks största glädje var
ett vänskapsprov av ’bror Karl’, hans största bekymmer,
då han såg sig av honom försummad, eller — vilket under
senare tiden ej sällan inträffade — förnärmad.» Då hade
diplomater och hovmän i de bägge monarkernas omgivning
ett fasligt göra med att ställa allt till rätta igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
