Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IX - 1. Sammanhängande kapitel - De svensk-danska alliansförhandlingarnas avveckling hösten 1863
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.
Emellertid hade svenska regeringen i riksdagens elfte timme
begärt och erhållit rätt betydande penningmedel till försvarets
ordnande. Trots regeringens påtagliga strävan att avkyla
danskarnes och de ivrigaste svenska skandinavisternas
förhoppningar, tog man beslutet om försvarets stärkande som ett
tecken på att svenska regeringen dock ännu möjligen umgicks
med tanken på att komma Danmark till hjälp. Från mer eller
mindre privat danskt håll gjordes då ett sista försök att
påverka Karl XV. En svensk löjtnant, Georg Rosenmüller,
som var bosatt i Köpenhamn, fungerade härvid som
mellanhand. Någon vecka efter riksdagens slut fick han företräde
hos kungen och lyckades därvid få honom att lova att i Skåne
samla en trupp på 22,000 man och att begagna den till
Danmarks hjälp.
Detta uttalande var naturligtvis avsett att hållas hemligt,
men det telegraferades ögonblickligen till Köpenhamn och
stod följande dag att läsa i den ivrigaste skandinavistiska
tidningen däri Fröjden blev dock kort. Svenska regeringen
lät omedelbart dementera saken, och därmed voro danskarnes
förhoppningar om väpnad hjälp från Sverige förbi.
Fredrik VII:s ord till Karl XV, att om han tog något av
Danmark, borde han ta det hela1, syftade antagligen på gängse
rykten om illfundiga svenska planer på att begagna tillfället
till att stycka Danmark. Engelske ministern i Köpenhamn
höll insinuationerna vid liv genom att prata med danske
statsministern om förhandlingar, som Sverige måhända
förde med Frankrike i det syftet. Där, menade engelsmannen,
kunde man kanske finna nyckeln till Sveriges gåtfulla
hållning.
Själva unionstanken dryftade en del medlemmar av det
danska statsrådet med svenska sändebudet i Köpenhamn,
Henning Hamilton. Även hos Karl XV kände man sig för
mera privat inen mötte varken från honom eller från svenska
regeringen, ja inte ens från Sveriges ivrigaste skandinavister,
några sympatier för tanken på en skandinavisk union.
1 Bd IX: 217 st. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
