Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IX - 1. Sammanhängande kapitel - Svante Arrhenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVANTE ARRHENIUS.
419
lians räkenskapsböcker. På det viset blev pojken snart
otroligt slängd i den konsten. I skolan gingo studierna undan med
fart, men vid universitetet fann han undervisningen i fysik
så litet givande, att han förlade sina specialstudier till
Vetenskapsakademiens fysikaliska kabinett i Stockholm. När han
sedan disputerade i Uppsala —■ år 1884 — fick han icke på
sin avhandling så högt betyg, som behövdes för att bli docent.
Alltsedan dess hade Arrhenius ett gott öga till en del
»småpåvar» i Uppsala. Men när någon tid därefter en
världsberömd professor erbjöd honom att bli docent vid
universitetet i Riga, ledde det till att han fick en docentur i
fysikalisk kemi i Uppsala. Den doktorsavhandling, som blivit så
snävt bedömd vid universitetet, fick han nitton år senare
Nobelpris för.
Arrhenius stannade ej länge som docent i Uppsala. Han
längtade ut till större förhållanden, och med hjälp av ett
stort resestipendium kunde han företa en rikt givande
studiefärd till olika länder. Det var en härlig tid för honom, en tid
fylld av både arbetsglädje och gamman i sällskap med de
många vänner, som hans begåvning och frodiga humor
överallt skaffade honom. Många år efteråt talade man vid
tyska universitet alltjämt om honom som »der Svante».
År 1891 blev han erbjuden en tysk professur men föredrog
att stanna i Sverige, som laborator och lärare i fysik vid
Stockholms högskola, där han fyra år senare blev professor i
samma ämne. År 1905 utbytte han denna befattning mot en
professur i fysikalisk kemi vid Svenska Vetenskapsakademiens
Nobelinstitut. Denna befattning tillskapades för hans
räkning i anledning av att han en tid förut hade kallats till
professor vid Vetenskapsakademien i Berlin. Man var
nämligen angelägen om att få behålla honom här hemma.
Professuren vid Nobelinstitutet upprätthöll Arrhenius i nära
22 år, till dess att även hans urkraftiga fysik sviktade
under en övermäktig arbetsbörda. Knappt ett halvt år efter
avskedstagandet •— det var på hösten 1927 — voro krafterna
slut, och en av alla tiders främsta naturforskare gick bort,
saknad över hela världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
