Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IX - 1. Sammanhängande kapitel - Några nya notiser om koleraepidemierna 1834 och 1853
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458
SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.
Även 1866 var ett koleraår. Ett av de hemsökta husen
i Stockholm var ett ruckel vid Grev Magni gränd i en av
stadens dåvarande utkanter, där Carl Larsson, den blivande
store konstnären, bodde som trettonåring. Hemmet var
fattigt, och det krälade av kackerlackor och annan ohyra,
berättar han i sina levnadsminnen. I samma hus »voro
inackorderade stadens svagsinta; där rasade lungsoten, där rasade
blodiga slagsmål, där bedrevs skörlevnad, där pekade man
ut mördare och tjuvar.
Tänk och rys: i vart rum bodde i regel två à tre familjer;
eländet, smutsen och lasten frodades där, puttrade och
pyrde hemtrevligt, frätte och förruttnade kroppar och själar.
Dit längtade naturligtvis alla sjukdomar, och dit kom
koleran också året efter det han på vägen från sitt hemland
rasat på ett förskräckligt sätt i Mecka och Egypten.»
Det enda, som här gjordes mot farsoten, var att röka i
trappor och korridorer med tjära tre gånger om dagen. »Det
var en ryslig tidl En hel familj, nyligen kommen från
Småland, sjuknade och dog inom mindre än två dygn. Jag minns,
att det var en hel rad döttrar, från långa fullvuxna till små
tuttor. Gårdarnas alla barn, i det närmaste, dogo; och av
den sorten fanns det en myckenhet, ty det följer i regel med
fattigdomen.
Med skallrande tänder avgåvo hos mor min käringarna
morgonrapporterna, och de själva voro ofta innan kvällen
döda. Flera gånger om dagen kommo likvagnarna, och de
stoppades fulla av kistor, stora och små. Snart tog man sig
för att fabricera likkistor i en stor vedbod, och aldrig
glömmer jag hammarslagen på spikarna . . . En liten stackars
korgmakare, som plägade göra sina korgar i boden bredvid,
blev till sist så vettskrämd, att han började kräkas och få
kramp; och ehuru gubben Berlin1 röt åt honom, att han alis
icke var sjuk, skakades själen ur honom, och min näsa stötte
i trappan emot hans kalla stortå, när han kånkades ner . . .
jag såg och hörde ju ingenting för den tjocka tjärröken.»
1 Fattigläkaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
