Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IX - 1. Sammanhängande kapitel - Nathan Söderblom, en fredsstiftare utan like
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att de med saknad sågo honom resa igen. En gång hörde han
på hos en gammal, snart pensionsmässig lärare, som inte hade
så lätt för att hålla lektioner, men som lagt ned sitt livsintresse
i arbete för det vackra ålderdomshemmet i församlingen. Då
lektionen var slut, vände sig Söderblom till barnen och talade
med dem om att när de tänkte på sin gamle lärare, skulle de
minnas inte blott vad han gjort för dem utan även det storverk,
han uträttat för de gamla i församlingen. Då blev det, som
när sommarsol lyser upp en gråvädersdag. Under strömmande
tårar yttrade den gamle, att han aldrig borde ha blivit lärare,
men han tackade nu ärkebiskopen för att denna dag, som han
motsett med så mycken fruktan och bävan, blivit en av de
få lyckliga dagarna i hans ensamma, fattiga liv.
Nathan Söderblom hade en underbar slagruta för det bästa
hos varje människa. Somliga tyckte, att han alltför lätt gled
förbi felen. Förvisso var han också mera böjd för att förlåta
än för att döma. En spjuveraktig iakttagare påstod sig ha
lagt märke till, att ärkebiskopen vid installationsmiddagar
och liknande tillfällen alltid höll ett av tvenne tal: antingen
lyckönskade han kyrkoherden till att ha fått en sådan
församling eller också lyckönskade han församlingen till att ha
fått en sådan kyrkoherde. Det lilla sanningskornet i denna
medvetet överdrivna goda historia hade blivit större, ifall
berättaren tillagt, att fanns det den minsta möjlighet, kan man
vara viss på att han inte försakade att lyckönska både präst
och församling.
Söderbloms överseende och förlåtande sinnelag mot sina
medmänniskor är så mycket mera sympatiskt som han ställde
de största krav på sig själv redan från ungdomsåren. Hans
barndomsvän regeringsrådet Herman Palmgren, som under
åtta studentår delade en dubblett med honom, säger om
honom: »Under den tiden blev den karakteristik, som jag redan
som liten pojke omedvetet hade gjort på Jonathan, allt
klarare. Jag skulle vilja kalla det ett intryck av renhet — det
är svårt att bättre definiera det. Det var aldrig så, att Jonathan
inte var med oss andra studenter, när det gällde nöjen och
förlustelser, tvärtom: han var ytterst road av det
studentikosa nöjeslivet. Men det var ändå på något sätt så, att han
stod litet ovanför. Vi andra kunde nog tänkas göra åtskilliga
obetänksamma dumheter men aldrig Jonathan — och ändå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
