Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IX - 1. Sammanhängande kapitel - Nathan Söderblom, en fredsstiftare utan like
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förståelse mellan kyrkor, folk och raser. Det var ett steg mot
det målet, han tog, då han sammankallade det ekumeniska
möte, som skulle vittna om att den kristna kyrkan var en,
trots söndringen mellan staterna. År efter år arbetade
Söderblom på att förbereda den stora tankens förverkligande.
»Förståndiga» människor betecknade överlägset hela tanken
som en utopi. Men här fanns, för att begagna Söderbloms
egna ord, »en ovägbar faktor med, som icke kunde beräknas.
Denna ojämförliga och ovägbara faktor hette Tro. Förtröstan,
som tror det omöjliga, därför att den tror på Gud.»
Nathan Söderblom hade mod att våga det omöjliga — och
han lyckades.
I augusti 1925 samlades ombud från ett trettiotal kristna
kyrkosamfund i Stockholm, bland dem representanter från
både Japan och Kina. Stor vördnad ingav en gammal
vitskäggig patriark från Alexandria, som representerade den
grekisk-ortodoxa kyrkan. Endast den romersk-katolska
kyrkan hade sagt ett obevekligt nej. Den hade blivit inbjuden
men utan några förhoppningar på att man skulle få med
representanter därifrån. Ty för Vatikanen är ingen annan
väg till endräkt tänkbar än ett återvändande av alla »kätterska»
kyrkosamfund till lydnad under Rom.
Efter mötets slut skrev Söderblom: »Frågar mig någon om
huvudsaken vid mötet, så svarar jag utan ett ögonblicks
tvekan: de gemensamma gudstjänsterna. Ty i dem uppenbarades
en enhet, som för många var en uppenbarelse.» Om
nattvardsmässan i Engelbrektskyrkan skriver han: »När vi gingo fram
där under tonerna från orgeln och kören eller insvepta i
församlingens psalmsång, lutheraner och presbyterianer,
anglikaner av evangelisk eller högkyrklig läggning, metodister och
kalvinister, baptister, kväkare och herrnhutare,
gammalkatoliker och tjeckoslovakiska kyrkans förtroendemän, tyskar,
fransmän, ungrare, tjecker, Österland och Västerland, då var
det som en svag jordisk fortsättning av den stora skaran,
vilken samlas inför Lammets tron . . . Här var mötets
innerligaste ögonblick.»
Så blev det ekumeniska mötet en toleransens och
endräktens högtid utan like. Och själen däri var Sveriges
ärkebiskop. Endast en så mångsidig, vidsynt och charmerande
personlighet som »mannen med det ekumeniska hjärtat» kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
