Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frihetshjälten Gustav Eriksson Vasa - Dalasagan om flyktingens färd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berättas, att Gustav en gång talat om vad han skulle taga
sig till, när han blev stor: »Se, det vill jag göra: jag vill
draga upp till Dalarne, få dalkarlarne ut och slå juten[1]
på näsone.» Då gav mäster Ivar den frispråkige pojken
stut. Vredgad drog denne sin dolk och högg den genom
sin bok, utropande: »Hej, jag ger dig och din skola tusan!»
Sade och gick sin väg för alltid.
Vid 18 års ålder fördes han »till hova», som det hette,
hos sin frände Sten Sture d. y. för att lära ridderliga
idrotter. Gustav utvecklade sig här till en frimodig och dristig
yngling. »I glatt lag var han med höviskt skämt och lustigt
snack de andre alle överlägsen, så att han kunde göra dem
alle lustige och glade med sig.» Men skulle han behandla
något allvarligt och viktigt, »då visste han med sådant
besked och skäl föra det fram, att man hörde honom gärna även
då». Så berättar Gustavs systerson, riksdrotsen Per Brahe
d. ä. i sin livliga och målande krönika om konung Gustav.
En annan krönikeförfattare, sekreteraren i Erik XIV:s
kansli Mårten Helsing, har meddelat en del andra drag från
Gustav Vasas ungdom, vilka han kort efter konungens död
inhämtat av vänner och anhöriga till den bortgångne. Så
berättar han bland annat: »Uti lika måtto hade han ock ett
ganska stort, manhaftigt och hastigt mod, så att han dem
icke väl lida kunde, som honom något ville emot stå. Men
synnerligen var han ock dem hätsk och fientlig, som mycket
höllö utav sig själve och andre föraktade. Han vinnlade
sig ju fördenskull samme deras höge mod esomoftast att
straffa och nederlägga, såsom skedde med en, benämnd
Karl Knutsson. Ty det hände en gång uti ett vänligt collatz[2]
eller gästabud, att samme Karl Knutsson hade haft stor
ord och mycket prålat och för en sölvskåls skull föraktade
den, som dem till gäst kallat hade, säjandes samme skål
icke vara värd tre penningar, ändock hon icke var föraktandes
eller så ringa, som han högfärdeligen föregav.
När denne högstbemälte konung Gösta då begynte honom
vänligen till det bästa att förmana, slog han flux till honom
med sin värja. Dock blev stinget försatt,[3] och högstbemälte
salig konung Gösta fick strax samme värja ifrån honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
