Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frihetshjälten Gustav Eriksson Vasa - Dalasagan om flyktingens färd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som just tvättat sig. På hennes fråga, vi herr Jon gjorde
så, skall denne ha bitit av den evigt kvinnliga nyfikenheten
med ett »Det kommer eder intet vid». Men när hemligheten
nu var i fara att bli röjd, måste prästen söka upp ett säkrare
gömställe åt flyktingen, som nu blev förd till kronoskytten
eller, som det på den tiden hette, »kronones djurkarl» Sven
i Isala.
Även här skall han enligt den muntliga traditionen ha
tröskat på logen, varvid han »städse gick i bondekläder».
Men de danska fogdarne hade folk ute för att leta efter
rymlingen. Spejare kommo honom på spåren, trädde in i stugan
och frågade efter flyktingen. Svens hustru höll just på att
baka, och Gustav var inne i stugan. Då, heter det, »hanterade
Sven honom såsom sin dräng, på det fienden icke skulle
understå honom vara den samma;[1] hustrun slog’n i ryggen
med kakspaden, säjandes: ’Vi står du här och gapar på
främmande folk? Haver du aldrig sett folk förr? Packa dig ut
i ladan!’» Han lunkar ut ur stugan. Men spejarne kunde
aldrig tänka, att det är den stolte herr Gustav, som
bondhustrun vågar hantera så vanvördigt, varför de försvinna. —
»Den samma ladan är», heter det i kyrkoherdens uppteckning,
»ännu gängse, dock illa hållen, ty ägaren — Svens i Isala
sonsons son — är utfattig och förmår inte hålla ladan vid
makt.» Det var den mannen som hade berättat för kyrkoherden
om Gustav Vasas vistelse hos hans farfars far.
I längden hade emellertid även Sven i Isala ansett, att
Gustav ej var nog säker hos honom utan skall ha gömt honom
i ett halmlass och så kört honom uppåt Siljanstrakten.
Kyrkoherden som år 1667 nedskrev dessa sägner tillägger:
»Emedan åtskilligas berättelser stämma över ens med
varannan, synes, efter mitt ringa förstånd, denna skrivelse icke
långt drabba ifrån sanningen.»
Anledningen till att folktraditionen vid den tiden blev
räddad från glömskan var det livliga intresse, som åtskilliga
ledamöter av Karl XI:s förmyndarregering hyste för »våra
förfäders snälle och manlige dygder och forna bedrifter»,
vilket föranledde en skrivelse med anmodan till alla rikets
kyrkoherdar att göra undersökningar om alla »antiquiteter» i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>