Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frihetshjälten Gustav Eriksson Vasa - Sverige blir åter fritt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rådgivare. Mot denne konung drog Gustav Vasa ut till strid
från de nordiska fjällen, avstängd från alla hjälpmedel,
avskuren från havet, utan flottor, utan kanoner, utan
bundsförvanter, utan skattkammare, utan fästningar och utan
värvade troppar, endast i spetsen för en enkel, modig
bondeskara, väpnad med pilar, bågar, spikklubbor, hillebarder och
spjut. Men grundbasen för hans styrka var folkets moraliska
kraft, och världshistorien bär rika vittnesbörd, att den varit
mäktig att besegra de fruktansvärdaste motstånd. Gustav
Vasa kände det folk, för vilket han ställde sig i spetsen.
Här fattades ej krafter, ej mod och kärlek för friheten,
endast enighet, enhällighet i krig och fred. Men han visste
av de förra århundradens erfarenhet, huru lätt bland
svenskarne enighetsbandet är upplöst. Därföre använde han
alla medel att giva det varaktighet och fasthet.» Så
sammanfattar en historieskrivare från förra århundradets mitt [1]
de oerhörda svårigheter, som Gustav satt sig i sinnet att
besegra.
För var dag såg frihetshjälten sin lilla allmogeskara växa
alltmer, och mången beprövad krigare, som hållit sig i
skogarna, kom nu med glädje och erbjöd honom sin tjänst.
»Kommo så något därefter dit upp någre djäknar ifrån
Västerås, de där hade samma talet som de andre, som
tillförene dit upp komne vore. Dem ställde herr Gustav fram
för dalekarlarne, att de själve måtte höra av deras ord och
fråga, huru här stod till ute i landet, utav vilkes tal
dalekarlarne blevo ytterligare stadfäste uti deras uppsåt. Voro
ock någre gamle män, de dem det förehöllo för ett trösttecken,
att så ofta dalekarlarne och herr Gustav handlade på denna
sak, var alltid nordanväder, vilket de hade för ett gammalt
märke, att Gud skulle giva lyckan», säger Peder Svart.
Snart ryckte Gustav ned till Kopparberget, »fångade
bergsfogden och någre andre förrädare och lät plundra en
hop tyskes kramgods; fick där ibland något kläde och
sidentyg, men ganska mycket silke eller cindell, [2] utav vilket de
då strax gjorde sig fänikor. [3] Lät också strax med detsamma
upptaga konungens avrad [4] där vid berget och skatten vid
Tuna och däromkring. Drog så åter upp i Dalarne igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
