Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frihetshjälten Gustav Eriksson Vasa - Sverige blir åter fritt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett nytt möte till stånd i Tuna, där man förnyade löftena
om åtgärder mot de skalkar, som »gåvos uppe i landet» och
förde »mäktigt djävulsrykte mot konungen».
Nästa gång möte hölls i Tuna, voro »skalkarne» herrar där.
De män, som under Kristians frånvaro förde regeringen
i Sverige, fingo det nu bekymmersamt. De utgjorde
följande sköna klöverblad: ärkebiskop Gustav Trolle, den
hatfulle och innerligt hatade landsförrädaren, som genom sina
anklagelser mot rikets förnämsta män givit Kristian den
önskade anledningen att anställa blodbadet i Stockholm,
och vid hans sida den danske biskopen Jens Andersen
Beldenacke, så kallad efter sin skalliga hjässa, samt den
nedrige tysken Didrik Slagheck, [1] vars förskräckliga
hotelser och ideliga »anskriande» om stegel och hjul kanske
mer än något annat gjorde denna regering fruktad och
hatad. Mäster Didrik skall ha offentligen yttrat, att han
icke väjde mera för att hugga halsen av en biskop än av
en hund. Nå, i detta uttalande skulle kunna ingå en skön
själs bekännelse om vad han själv var värd — Kristian
hade nämligen funnit lämpligt att bekläda Didrik Slagheck
med ett svenskt biskopsämbete.
Vid underrättelsen om dalkarlarnes resning fingo de tre
regeringsherrarne brått att samla en här, med vilken de drogo
upp till Dalarne. Vid Brunbäcks färja (nära nuvarande
Krylbo) funno de dalkarlarne lägrade på Dalälvens norra
strand. Gustav själv var borta för att vinna allmogen i
Hälsingland och Gästrikland. Det förtäljes, att Jens
Beldenacke frågat, hur mycket folk den landsändan förmådde
uppställa. Då han fick till svar: »Väl 20,000», sporde han,
hur så mycket folk kunde skaffa sig föda där uppe. Svaret
blev: »Det folket är vid ringa kräselighet vant. De pläga
mesta parten icke annat dricka än vatten; och när det är
av nöden, kunna de ock låta sig nöja med barkebröd.» Då
lär han ha utbrustit: »De där kunne äde trä och drikke
vand, dem tvinger ey fanen, end sider [2] nogen mand. Bröer,
läder uss drage rätt snart häen!» Men när dalkarlarne fingo
syn på danskarne, blevo de »så glupande», att en del av
dem i hemlighet gingo över älven högre upp, föllo fienderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
