Svenska folkets underbara öden / II. Äldre Vasatiden 1521-1611 / 34 (1913-1939) Author: Carl Grimberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frihetshjälten Gustav Eriksson Vasa - Sverige blir åter fritt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Danmark, där Didrik Slagheck gick till mötes först en
upphöjelse till ärkebiskop i Lund och två månader senare en
missdådares död på bålet.

För Gustav gällde det nu framför allt att bli herre över
Stockholm. Han förde sin allmogehär till Brunkebergs
ås, där galgar med döda svenska män ännu utgjorde en hemsk
påminnelse om Stockholms blodbad. Svår var den uppgift,
som riksföreståndaren nu närmast hade för sig. Skyddad
som huvudstaden var av sin starka stadsmur och slottet
därinnanför med dess mäktiga gråstensmurar, torn och vallar,
hade den aldrig med härsmakt kunnat intagas. Och nu var
Kristians amiral, den
djärve Sören Norby,
jämt och ständigt
framme och försåg
staden från sjösidan
med allehanda
förnödenheter och manskap.

Medalj slagen 1522 till minne av Sveriges befrielse genom Gustav Vasa. »Gustaf Ericsen g[ubernator] r[egni] S[ueciæ]. Protege nos Jesu.» [Gustav Eriksson, Sveriges rikes föreståndare. Beskydda oss, Jesus!]

Betecknande för
mannens glada
äventyrslynne är följande
historia från ett av
hans försök att
undsätta Stegeborgs slott
på en ö i Slätbaken.
Han hade landsatt
några hundra man, men de blevo tillbakadrivna och måste
kasta sig i sjön för att rädda sig ut till sina fartyg. »Sören
lopp ock själv i sjön», berättar Peder Svart, »och en svensk
hovman, [1] benämnd lille Bengt, rände med sin häst så hastigt
efter honom, att han gav Sören fyra slag i kroppen med en
stålbågekran, [2] förrän hans folk grep honom vid håret och
drog’en upp i jakten. Då hade Sören överljutt ropat och
prisat den hovman det gjorde och sade honom värd vara tio
mans besoldning; den ville han honom för visso giva, om
han någonsin vorde sig givandes i hans tjänst.»

Nästa julafton kom Sören Norby igen men blev med stor
manspillan tillbakaslagen. Han hade dock ej tappat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>