Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frihetshjälten blir reformator - Det stora avgörandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig icke kunna annat förstå, än det skulle vara till det
närmaste rätt svarat.»
Då brast Gustavs tålamod. »’På sådana villkor’, sade han,
’haver icke jag lust att vara eder konung. Allt hade jag
förmodat mig annat svar utav eder. Nu förundrar det mig
icke, att allmogen är galen, bevisandes mig all olydighet,
harm och förtret, efter jag förnimmer, de hava sköna
tillskyndare. [1] Få de icke regn, då skylla de på mig, få de icke
solsken, då göra de likaså. Händer dem hård år, hunger
och pestilentia eller vad det kan vara, måste allt jag bära
upp skulden, lika som de icke visste, det jag är en människa
och ingen Gud. Jag må arbeta på edert bästa, så mycket
jag kan och förmår — jag haver dock intet annat att vänta
till lön, än att I sågen gärna yxan sitta i huvudet på mig,
fast ingen törs hålla i skaftet. I viljen nu sätta mig över
huvudet både munkar och präster och allehanda påvens
kreatur. Uti en summa sagt: I viljen alle döma och mästra
mig. Men ho kan på sådana villkor vara eder konung? Jag
tänker, att den värsta i helvetet skall icke vilja göra’t, än
mindre någon människa. Så veter, runt av sagt, att jag vill
nu intet vara edert huvud och konung. Jag säger mig slätt
där av med, och jag låter mig till frids, att I mån kora
därtill vad god man eder synes. Varen därför betänkte på att
betala mig, vad jag haver kostat uppå riket av mitt eget.
Så vill jag draga min kos utur riket och aldrig mera komma
här in igen till detta otacksamma och vanartiga mitt
fädernesland.’ Emot änden på talet brast konungen själv till att
gråta bitterliga, icke viljandes tala ett ord mera med dem
utan steg åt dörren och gick till slottet. När nu konungen så
begynte fälla tårar, grät ock största parten med av folket,
både adelen, bönder och köpmän; de fromma av prästerskapet
desslikes.
Men de sutto alle så försoffade, att de icke kommo till
någon förhandling den dagen. Ingen tordes heller tala något
högt. Emot aftonen förskingrades de envar till sitt härbärge.
Herr Ture lät slå på trumma för sig alltifrån klostret — där
riksdagen hölls — och utöver torget dit, där han hade sitt
härbärge, och ganska hårt likasom på harm. Vid det han
gick, mumlade han: ’Trots och trots att de skola göra någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
