Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Upprorsmakare - Västgötaherrarnes uppror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lät här sin stämma ljuda i ett vidlyftigt anförande: de hade
visserligen kommit till herr Ture på dennes kallelse, men
de hade ju icke kunnat veta vad det gällde, »antingen
gästabud eller annat». Visst hade de »ofta hört honom mycket
otillbörligen och alltför hårt tala. Men efter mannen var
gammal, kunde de intet annat akta’t före, än att han
talade slikt uti huvudvillo eller ålderdomsens svaghet. Item [1]
stundom plägade de säja honom emot och stundom med,
att de skulle göra honom gladan och till viljes, dock föga
annat än skämtevis. ’Men’, slutade han, ’där säje vi kort nej
till, att vi icke have uti några allvarliga rådslag gillat
någon artikel uti hans förräderi. Det skall ock ingen
bevisa varken med besvurna vittnen eller brev och insegel.»
Så återger Peder Svart mannens vältalighetsprov.
Men konungen hade en ny överraskning i beredskap för
sina västgötaherrar: han framlägger de upproriska brev,
som de anklagade skrivit till Dalarne och till sina ståndsbröder
i Uppland.
Hur hade konungen fått dem i handom? Det hade efter
Peder Svarts redogörelse tillgått sålunda. »En ung karl,
född i Västergötland, stadstjänare i Stockholm, benämnd
Hans Våghals», vart skickad till Västergötland, medan
upproret pågick, för »att speja och bespana, huru där kunde stå
till». Han for omkring på landsbygden och ställde till så, att
han blev gripen av upprorsmakarnes hövitsman. Man förde
honom till länsmansgården och höll honom där under
bevakning. »Men någre dagar därefter gjorde han sig med
vilja sjuk, låtsades kasta upp, stånkade och bar sig ynkeligt
åt, så att hans väktare övergåvo sin vakt. En dag, när han
var allena i stugan, blev han varse en ask på en hylla i
mörkret, tänkte han, det vore lust veta, vad där är uti. Han gick
till och tog upp asken, fick se där var brev uti, las där något
litet av, så att han kunde förnimma, vad det gick ut på, slöt
så tillhopa brev och ask igen, gav sig till sängen, vrålade
och lät illa, som han plägade.
Natten därefter var den gode Hans Våghals uppe, stal
bort både brev och ask och gav sig till skogs och över
Tiveden, samma väg som han kommen var dit ned, så att ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
