Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Envåldshärskartag - Gustav ändrar åsikter om hur Sveriges folk skall regeras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustav tyckte nu, att han kunde regera sitt folk mera
efter eget gottfinnande. Han skilde sig från sina gamla
rådgivare Olavus Petri och Laurentius Andreæ. Denne
hade år 1531 lämnat sin befattning som konungens kansler
och efterträtts av Olavus Petri. Men efter ett par år
var även denne kansler förbrukad. Både konungen och
mäster Olof voro alltför självständiga naturer för att kunna
rätta sig efter varandra. Ej heller passade politiken med
dess list och krokvägar för en så bottenärlig och
samvetsöm natur som den store reformatorn. Konungen skildes
från honom med det vresiga eftermälet, att han passade
till kansler lika bra som »en åsna till luteslagare» [1] eller som
»en frisisk ko till att spinna silke».
Det goda förhållandet mellan dessa var för sig så utmärkta
män var rubbat, och värre skulle det bli. Konungen och
mäster Olof hade alldeles olika åsikter om hur man borde
använda de penningmedel, som indragits från den katolska
kyrkan. För kungen var det viktigast att få en väl fylld
skattkammare och ett kraftigt försvar till skydd både för
riket och för den nya tron. För honom var den praktiska,
påtagliga nyttan allt.
Mäster Olof däremot menade, att de summor, som fromma
män och kvinnor en gång skänkt till kyrkan, också borde
användas till kyrkliga ändamål. Man borde med dem
avlöna fattiga luterska präster och underhålla skolor och
universitet, så att landet kunde få män, som dugde att
undervisa folket i Guds ord. Detsamma tyckte Laurentius Andreæ,
som en gång lär ha frågat kungen, vad han ville med så
många penningar. »Gode vänner vore bättre och nyttigare
för hans Nåde än många penningar.»
Betänkligt var, att Olavus Petri i sin »Svenska krönika»,
vari han för övrigt på ett för sin tid ypperligt, vederhäftigt
sätt skildrade Sveriges historia, ej kunde avhålla sig ifrån
att yttra sin mening om konungens handlingssätt. Där
vankades skarpa ord emot dem, »som utan all beskedlighet
vilja rappa allt till sig». Men allra värst sårades Gustav Vasa
av hans straffpredikan »emot de gruveliga eder», i vilken
mäster Olof klandrade överheten, därför att denna icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
