Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ovädersmoln i öster och söder - Förhållandet till Danmark och Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
danske hövitsmannen på Gottland för att hindra honom att
fara tillbaka till Sverige och behöll honom hos sig. Vid
samma tid sände konungen »den lille Lukas Stenhuggare» till
Holland för att skaffa några goda stenhuggare in i Sverige.
Lille Lukas fick med sig fyra stycken, men när han med dem
kom till Köpenhamn, tog danska riksrådet Peder Oxe ifrån
honom »två de kosteligaste stenhuggare». Med anledning härav
skrev Gustav på hösten 1554 bl. a. till ståthållaren på Kalmar
slott: »Därutav kunne Vi nog märka, att de danske ju alltid
söka orsaker till tvedräkt.» Han kallar dem »ett sällsynt
sällskap», som alltid handlade »fast underligen» emot honom.
Därför borde man vid första öppet vatten göra redo de
krigsfartyg, som lågo i Kalmar. »Ty Vi frukte nog», hette
det, »för att de danske göra Oss så länge det ena
skalkestycket efter det andra, att det ju vill smälla en gång,
ehuru länge det dröjes därmed. Ligger fördenskull ingen
ringa makt oppå, att man förstärker sig både till land och
vatten, uppå det man kunde vara vederredo, var de något
ville hava för händer.»
Den gamle »gruvade sig» över alla rykten och allt »sällsynt
väsende», som han förnam. Sökte man lugna honom, så
hette det: »I mån lita därpå huru mycket I viljen; vi blive i alla
fall så menade på den sidan, att Gud sig däröver förbarme.»
Han kunde aldrig nog varna sina undersåtar för den »illfundiga
och illistiga jutehopen» i landet, varmed han syftade
på danskar, vilka tagit tjänst i Sverige som knektar,
skrivare o. dyl. »Här samlas alle de förtvivlade jutar, som man
överkomma kan», skrev han en gång till Erik, »och
isynnerhet tager mesta parten av adeln dem till sig och håller dem
i sådan vördning, att ingen måtta är med; och till sist betala
jutarne dem med all den skalkhet, som de kunna bedriva,
och rymma sedan sin kos.» När man hör kung Göstas tal
om hur danskarne »bedraga, smeka och locka de svenske,
liksom de hade en hop skökor framför sig», är det som gamle
Hemming Gadh stått upp från de döda. [1]
Naturligtvis hade Gustav Vasa många berättigade skäl
att misstro Danmark. Det måste helt enkelt vara så. Mellan
två grannländer vilka hade så onaturliga gränser i
förhållande till varandra kunde slitningar ej undvikas. Stämningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
