Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gamle kung Göstas sista tid - Familjesorger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Av döttrarna, vilka voro både fagra och rika arvtagerskor,
blev den äldsta, Katarina, trolovad med greve
Edzard av Ostfriesland, som på hösten 1559 kom till
Stockholm för att fira sitt bröllop. Dessförinnan måste dock
en del ekonomiska och politiska frågor ordnas, och
underhandlingarna därom sköttes å svensk sida av hertig Erik.
Flere svårigheter yppade sig emellertid, och avgörandet
dröjde så länge, att gamle kung Gösta blev mäkta otålig
och skrev ett betecknande brev till Erik:
»Oss förundrar icke litet», säger han, »att den handel om
Vår älskelig kära dotter med hundrade tusende gyllen skall
vare den gode greve och hans råd så besvärlig till att
besluta, efter — Gud vare lov — hon är varken halt eller blind.»
Hans Maj:t hade icke väntat sig sådan tack för att »Vår
älskelig käre dotter är honom tillsagd för en kungadotter
med hundrade tusende gyllen och förnedrad ifrån ett
kongeligit stånd intill grevligit stånd». Det såge verkligen ut,
som om både Sveriges konungahus som dess folk »hade
den högtid alltför dyrt betalat». Men det finge icke ske,
att den andre parten skulle kunna berömma sig av att ha
»gäckat Oss utav först Vår älskelig kära dotter och sedan
de hundrade tusende gyllen, vilket Oss fast spottsligen
handlat vore; och ville icke ens en bonde sådant lida».
Och vilka kostnader åsamkades icke Sveriges rike genom
att underhandlingarna så där drogo ut på tiden! Det var
ju Sverige, som fick betala underhållet för de furstliga
gästerna. Med förtrytelse tycker sig ock den sparsamme
gamle finna, att dessa nu riktigt passade på att smörja
kråset. »Vi förmärke», skriver han, »att de alltid vilja
slemma och demma, [1] och skole tro, att vore hele Mälaren
full av vin, då skulle de en stor del därav väl hjälpa till
att upptära, Oss till föraktelse och spott, liksom Vi
förstode’t intet bätter, än det skulle så tillgå; och veta dock
de gode herrar väl och deras tjänare, att detta rike är
intet vinland, icke är det heller bruk hos någre furstar och
herrar att göra sådan svår omkost för bröllopet. Skulle
man ock så omänniskeligen tära uti deras land, kunde Vi
icke tro, att det ginge så lideligen till [2], såsom här nu sker.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
