Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik XIV - Eriks frierier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svartlett, så kan det föga hava på sig, om hon eljest kan
behaga Oss i de andra förenämnda stycken.» Desslikes borde
hon vara »med goda seder och åthävor begåvad, icke spotsk
utan lustig och lättsinnad». Rädd var emellertid den
misstänksamme konungen för att prinsessan på överresan till
Sverige skulle av hans fiender bli gjord ofruktsam, såsom
påstods ha skett med andra furstinnor.
Från Lothringen kom äntligen gynnsamt svar, men den
nyckfulle Erik övergav snart tanken på detta äktenskap
för att vända sin håg till prinsessan Kristina av Hessen.
Här gingo underhandlingarna också lyckligt, men ändå blev
det ej något av med det äktenskapet heller. Icke att undra på,
då en dansk kapare under det nu pågående nordiska
sjuårskriget lyckades snappa upp ett brev från Erik till Elisabet,
vari konungen anförtrodde henne, att han visst icke menade
allvar med sitt frieri till Kristina. Hans syfte därmed vore
blott att, som han skriver, »förfara Eders Maj:ts sinnes
stadighet emot mig». Och nu tvivlade han ej längre därpå:
»Jag hade aldrig trott, någon jungfru i denna världen skulle
vara, som så länge för min skull ville leva utan äktenskap.»
Detta brev blev av konung Fredrik i Danmark sänd till
prinsessans fader, lantgreven av Hessen, och så var den
kärleksaffären slut.
Till sist blev det ingen av Europas furstinnor, som kom att
med Erik dela Sveriges tron. En polsk dvärginna, vid namn
Dorotea, som följt med hertig Johans polska gemål hit som
förströelse, skriver en gång om hur konungen »skickat bud
till många prinsessor för att se efter, om någon kunde behaga
honom. Men hos alla fann han fel: en var för blek, en annan
för mager, en tredje för vit, en fjärde för svart — ingen var
god nog åt honom.» Den som skulle för livet binda den
vankelmodige kung Erik vid sig var ingen mäktig furstes dotter
utan en liten flicka ur folkets djupa led.
Litteratur:
J. Kreüger, Erik XIV och drottning Elisabet av
England. (Tidskriften Ord och bild 1898; häft.
kr. 10.)
F. Ödberg, Tidsbilder ur 1500-talets svenska
häfder; häft. kr. 1:75.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
