Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik XIV - Nordiska sjuårskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
manskapet räddade sig emellertid ombord på ett mindre svenskt
fartyg, vars besättning de slogo ihjäl, och lyckades under svensk
flagg segla igenom sina fienders linje.
I fyra timmar hade striden rasat med yttersta förbittring,
utan att den danske amiralen lyckats komma till äntring. Då
råkade ett av de svenska fartygen i brand och drev in bland
de fientliga skeppen, så att dessa måste skingra sig.
Därigenom blev det danska amiralsskeppets belägenhet farlig.
Dess befälhavare var sårad men försvarade sig med stor
tapperhet. Först när skeppet var nära att sjunka och
pumparna voro sönderskjutna, strök han flagg. Samtidigt gåvo
sig även två andra av de danska fartygen. Därmed var
striden slutad. Den blågula flaggan behärskade Östersjön.
Ett år därefter mötte Horn en dansk-lybsk flotta vid
Ölands norra udde. Först seglade båda eskadrarna i
flera timmar fram och åter och försökte var och en att
komma i lovart om sin fiende. Till sist lyckades Horns manöver,
och nu öppnade svenska flottan en häftig eld mot de
förbundna. Först nedmejades nästan hela besättningen på ett
av de största danska skeppen, sedan sköt Horn av stormasten
på det lybska amiralsskeppet. När dessa två stora fartyg
blivit oskadliggjorda, riktade Horn en så våldsam kanonad
mot det danska amiralsskeppet, att detta vände och tog till
flykten åt Gottland, följt av hela den förenade flottan. Horn
förföljde fienden, tills mörkret föll på och vinden började öka
till storm. Då ansåg han ej rådligt längre att närma sig kusten
utan höll ut till sjös.
Den dansk-lybska flottan ankrade slutligen utanför Visby.
Medan den låg där, blev det en stormnatt, vars like man ej
hört omtalas på flere hundra år. Man varnade överbefälhavaren
för att ligga så nära stranden med dess farliga grund.
Men han envisades att ligga kvar, tills det blev för sent.
»Varken ankare, tåg eller någon mänsklig hjälp kunde rädda
vare sig skepp eller folk, utan många drevo på varandra och
största delen in på land och slogs i stycken. Och i staden
och på slottet hördes ett sådant jämmer, skrik och ropande
av folket, att hjärtat måste gråta däröver», säger en äldre
historieskrivare. Inalles förliste minst femton fartyg, och
över sex tusen man omkommo den natten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
