Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan III - Konung Johan och den helige fadern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gifte prästmannen behärskad av husliga omsorger och girighet!
Se på den grekisk-katolska kyrkan! hette det i påvens
svar. Hur hade Gud ej straffat dess bekännare, därför att
prästerna där fingo gifta sig! De hade blivit trälar under
turkarnes sabel och ginge nu från ett uselt liv till en evig död.
Johan lät verkligen övertala sig till att avstå från en del
av sina fordringar. Men när påven icke ville medge lekmannakalken
och mässan på folkspråket, var det slut med hans
katolska iver. Han upptog den helige faderns avslag mycket
illa och utropade flera gånger: »Då jag ej får allt, kan jag
intet göra!» En gång mot slutet av sitt liv yttrade han
följande betecknande ord: »Dem, som beskylla Oss för att
i denna handeln leka och göra ett med den romerske
påven, blir således svarat, att Vi giva honom fånen.»
Mot Vadstena kloster visade emellertid både konungen
och hans gemål stor välvilja och understödde abbedissan
och nunnorna med frikostiga gåvor. Ingenstädes trivdes
de så bra som i Vadstena. Konungen fann behag i att
samtala med abbedissan; och då hon på sin ålderdom hade
svårt att röra sig, bjöd han den förnäma damen sin arm
och förde henne omkring i trädgården. Vid ett sådant
tillfälle frågade han henne, om icke de unga jungfrurna i
klostret understundom blevo anfäktade av kärlek. Hon
svarade, att det kunde väl hända, men man fick ej giva
kärleken överhanden utan driva honom bort med bön och
fasta — hon pekade därvid på en fågel, som flög över
trädgården, och tillade: »Man kan ej förvägra fågeln att flyga
häröver, men man kan hindra honom att här bygga bo.»
När konungens fogdar tredskades med att ge nunnorna
deras tillbörliga underhåll, vände sig abbedissan till
drottningen. Så bad hon en gång Hennes Maj:t utverka, att
de måtte erhålla den råg, varom de fått löfte, och slippa
förtära »vasst, elakt och grovt bjuggbröd [1]».
Vid samma tillfälle sökte abbedissan hos borgmästaren i
Stockholm hjälp mot andra ekonomiska bekymmer och mot
utspritt förtal, och hon understödde sin bön med »ett par
grova vantar, som hon sände hans ärliga, kära hustru».
Genom Possevino stod klostret i förbindelse med påven,
som gav nunnorna vackra lovord för deras fasthet i tron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
