Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigismund och hertig Karl - Uppsala möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var i att förfölja protestanterna. Han mottog från påven
ivriga förmaningar att »genom föreställningar, uppmaningar,
böner och hot rycka sina svenska undersåtar ur deras
gudlöshet». Uppenbart var, att dessa förmaningar till den helige
faderns lydige son ej skulle förklinga ohörda.
Vad hade man nu att vänta i Sverige? Hela folket var
genomträngt av den känslan, att här förestod en
invandring av munkar och lömskt kringsmygande jesuiter,
och att de dagar snart kunde varda kommande, då även
Sveriges söner och döttrar skulle offras på kättarbålen.
Svenska folket stod inför ett avgörande. Det kände ett starkt
behov att rusta sig till den väntade striden, att samla sig till
endräktigt försvar för sin tro. Och i spetsen för detta folk
stodo stridbara män samlade kring den kraftfulle folkhövdingen
hertig Karl, som tillsammans med rådet skulle sköta
Sveriges styrelse, tills Sigismund hunnit anlända från Polen
till sitt nya rike. Det var män, som under Johans dagar
vågat allt för sin övertygelse, dessa den stridande svenska
kyrkans hövdingar, allt, till och med livet. Under hårda
prövningar, i fängelse och landsflykt hade de luttrats och
blivit genomträngda av den trosvisshet, som ensam kan
övervinna alla hinder, och som förmår rycka ett helt folk med
sig. Fyllda voro de av en innerlig motvilja mot påvedömet,
och deras blick var skärpt för alla smygvägar, på vilka det
gällde att mota »det djävulspartiet de jesuiter».
Harald Hjärne påpekar, hurusom flere av dessa luterska
troskämpar voro norrlänningar, och framhåller såsom en
förklaringsgrund till detta förhållande, att reformationen
borde ha haft lättare att slå rot i Norrland än i andra
landsändar, där den var åtföljd av en våldsam brytning med gamla
vördnadsbjudande institutioner, som under den romerska
kyrkans blomstringstid fängslat folkets hjärtan med sin
glans. I Norrland däremot hade man, för att citera
Hjärne, »inga fornåldriga och majestätiska katedraler med
dagliga mässor, rökelse och vaxljus, med sång av hundratals
kyrkotjänare i lysande skrudar, inga kloster med vidlyftiga
byggnader, doftande trädgårdar och idkeliga processioner av
munkar eller nunnor. Ärkebiskopen, med sitt följe av
ridande svenner och sin hovstat, var en sällsynt gäst i
Norrlands skogsbygder och vid dess fiskelägen. Varken han eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
