Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigismund och hertig Karl - Klubbekriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deras skinnvaror för ett ringa pris, ja somliga för intet. Men
när de komma inför konungen, så gå de så menlöse och
hava lappade kläder uppå sig, och med nyssnämnda skinnvaror
göra de sig vänner, som förfäkta deras onda saker.»
Om Flemings grymheter berättar hertig Karls son på
sidolinjen Karl Karlsson Gyllenhielm följande hemska
historia från Arboga riksdag: »På denna riksdag kom en karl,
ung och stark person ifrån Österbotten, vilken hade hotat
gamla Flemingen att klaga för hertig Karl den våld och
orätt, som honom bevistes. Därföre Flemingen hade låtit
honom fast taga och skära ett stort stycke av tungan
på honom, säjandes: ’Gäck nu och klaga!’ Denna kunde
nu intet tala, utan han måste sticka fingeren i munnen
emot tungan, och så förde han orden fram om sin mening.»
Ingen försynthet visade Fleming för prästerna heller. En
gång klagade man inför honom över att hans ryttare kastat
ut en präst över kyrkogårdsmuren. Herr Klas blott skrattade
och sade, att då fick väl ryttaren kasta prästen in i
kyrkogården igen, så var ju den saken hjälpt.
Alla de överklagade missförhållandena hotade att föra
Finlands bönder i bottenlöst elände. De sände bud på bud till
hertigen och klagade sin nöd. Men Fleming, som i Uppsala
mötes beslut förklarat sig se blott »ett underskrivet kalvskinn»,
brydde sig naturligtvis ännu mindre om hertigens befallningar.
Betecknande för hans skaplynne är ett brev, som han
slutar sålunda: »Klas Fleming, friherre till Vik, riksmarsk,
överste amiral och krigsöverste, som nu haver för många
regenter, vilka alle förordna, ändock jag inte rättar mig
efter mer än en, som heter Konung Sigismundus. Kommer
min like (d. v. s. hertigen!) och bjuder något till, så slår
jag honom på huvudet.»
Till slut skall hertigen inför en beskickning av bönder
från Österbotten ha i vredesmod knutit sin näve och sagt
till dem: »Jag vet ingen annan råd, än att I fån skaffa eder
fred med egen hand. Ty I ären väl så många, att I
kunnen slå dem ifrån eder, om icke med annat så med
gärdsgårdsstörar och klubbor. Vakter I själve till lands; jag vill
taga akt på sjön!»
När österbottningarnes sändebud kommit hem igen — det
var i november 1596 — begåvo de sig på söndagen till sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
