Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigismund och hertig Karl - Stångebro slag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Striden började. Svenskarne kämpade med förtvivlan, ty
utgången kunde ej bli mer än en. Deras led började glesna.
Då gav Sigismund helt oväntat befallning, att striden skulle
upphöra, fastän anföraren för de polska livtrupperna besvor
honom, med en fiendes huvud spetsat på lansen, att fullfölja
de vunna fördelarna. Sigismund skall ha givit efter
för riksrådet Göran Posses föreställningar, att det ju på
bägge sidorna var konungens egna undersåtar, som föllo.
Sigismund lät hälsa sin farbror, att han önskade en fredlig
uppgörelse, och tillät hertigen att draga sig tillbaka. Så
räddades Karl genom Sigismunds vanliga obeslutsamhet från
en säker undergång.
Nu började underhandlingar, men till något avgörande
ledde de ej. Medan de pågingo som bäst, nalkades hertigens
flotta från sjösidan, och vid underrättelsen därom fann
konungen rådligast att draga sig inåt landet, till Linköping.
Karl följde efter och slog läger på motsatta stranden av
Stångån, över vilken två broar ledde. När allt hopp om en
fredlig uppgörelse var ute, gick hertigen åter till anfall. På
morgonen den 25 november, »då daggen sänkte sig till jorden
och solen skred till sin uppgång», började Stångebro
slag, som slutade med fullständig seger för hertig Karl.
En egendomlig känsla av de religiösa motsatserna mellan
de kämpande härskarorna får man av Karl Gyllenhielms
berättelse. »Därhos befanns ock», säger han, »hos
mestedelen ungerske hejdukar och tyska soldater, som på
platsen blevo slagne, allahanda deras helgons ben och
besvärjelser samt missbruk av Guds ord utur den Helige skrift
till att döda och dämpa skott och svärdsegg. Men det
halp dem intet, ty många, många vordo funne liggandes
på marken döda, som hade sådant hos sig.»
Nu var det hertigen, som kunde föreskriva villkoren för en
förlikning. Hans första fordran var, att de flyktade
rådsherrarne Erik Sparre, Ture Bielke, Gustav och Sten Banér samt
Göran Posse skulle till honom utlämnas. Vid tanken på det
öde, som förestod dem, bönföllo de Sigismund att rädda
dem. Men fåfänga voro alla försök att komma ifrån hertigens
fordran. »Vill konungen icke godvilligt utlämna dem»,
sade han, »så finnas här de män» — han pekade därvid på
en hop beväpnade bönder —, »som nog skola hämta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
