Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigismund och hertig Karl - Religionshat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
läsa brev, »både stora och små; somliga voro med store
signeter, andra med små signeter förseglade». Han hade alltid
»guld- och silfvermynt hos sig» och antydde, att en dylik
rikedom möjligen även kunde komma Ericus till del, om
denne förstode att ställa sig rätt.
En dag tar Andreas fram en besynnerlig flaska och slår
några droppar av innehållet i ett glas öl, som han ger
Ericus att dricka. Denne blir då »såsom ursinnig och förvänd»;
och därefter — säger han — »var jag likasom jag intet minne
eller samvete haft».
En tid därefter överlämnade Andreas till honom en bunt
papistiska smädeskrifter att delas ut bland skärgårdsbefolkningen.
För det ändamålet vandrade Ericus omkring från
gård till gård som tiggare. Slutligen kom han till Ornön.
En ljus sommarnatt såg han genom fönstret på kyrkan, att
åtskilliga saker lågo framme vid altaret. Han tog då ut
rutan och klättrade in. Bytet blev just ej stort: ett par
böcker, några guldfransar och en gammal mässhake. Dessutom
påträffade han kannan, som innehöll nattvardsvinet
— tre stop —, vilket han på stående fot drack ut.
Sedan han härigenom fått ytterligare mod i bröstet, kvarlämnade
han på altaret åtskilliga skrifter, i vilka han gav till
känna sin kärlek till »påvens sanning» och sin ovilja mot
»Luthers spådom». Efter denna bragd stal han en båt, med
vilken han rodde till Värmdön, och därifrån vandrade han
till Stockholm, varest hän inom kort blev gripen.
Rättegången mot honom artade sig i början till en storartad
religionsprocess, i vilken en mängd personer inblandades.
Men snart fann regeringen, att man i själva verket
hade att göra med en ganska vanlig vagabond, som genom
utsvävningar och umbäranden blivit snart sagt mindre
vetande. Men den tiden klemades icke ens med dylika
individer. Det hjälpte honom föga, att han bedyrade sin
luterska renlärighet. I oktober 1531 dömdes han »att ledas
ut till avrättsplatsen och läggas på fem stegel».
Litteratur:
Henrik Schück, Från djäknetiden (Ur gamla
papper I; häft. kr. 2:50).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
