Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl IX - Straffdomar över Sigismunds anhängare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En av de första, som blevo Karls fångar, var hans
broder Eriks plågoande, den för sin råa och vilda natur
beryktade Olof Stenbock, som en gång sagt, »att hertigen
skulle få döden av samma hand, som givit konung Erik
blodsåret.» Nu måste den grymme mannen ödmjukt tigga
om försköning. Men för honom fanns ingen nåd. Karl
svarade: »Du har lagt dina händer på Vår salig broder,
konung Erik, då han var stadd i fängelse och därtill i
ömkelig sinnessvaghet. Nyligen har du hotat mig själv,
varförutom du bedrivit många grova missgärningar. Därföre
skall du denna gången straffet icke undgå.» På Karls
befallning blev han av några ryttare förd ut i skogen,
bunden vid ett träd och nedskjuten.[1]
Bland dem, som föllo i Karls våld, var även Johan
Fleming, sonen till hans hätskaste fiende. Då fursten såg, att han
var ung — heter det i en gammal anteckning —, förbarmade
han sig över hans olycka och lovade honom sin gunst och
nåd, om han ville med ed förpliktiga sig att för framtiden
troget tjäna fursten. Men det vägrade herr Johan och sade:
»Jag har ingen skälig orsak att träda ifrån den trohet, som
jag min konung pliktig är.» Dock bönföll han ödmjukt om
nåd och böjde knä för fursten. Men Karl lade märke till
att han nedföll blott på ett knä och sporde honom, »varför
han icke vördade Hans fursteliga Nåde med bägge knän».
Han svarade, att han Gud och sin konung allena hade sparat
en sådan heder. Då började hertigen »förtälja det stolta
högmod och ovett, som hans fader brukat hade, medan han
levde, och sade till sonen: ’Du giver nogsamligen tillkänna,
att du av din fader haver ärvt natur och sinne, och varnar
Oss för det, som Vi skola förvänta av dig, så framt du skulle
längre få leva.’»
Efter detta voro alla böner och förböner fåfänga.
Ynglingen blev dömd till döden. När han fick veta sitt öde,
var med honom »något ömkeligit, ty med sorgelige åthävor
förnam han sin dom samt betygade och svor, att han
näppeligen emot Hans furstelige Nåde eller hans folk en bössa
spänt hade».
Men när den unge Fleming jämte sina olyckskamrater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
