Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl IX - Straffdomar över Sigismunds anhängare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi evinnerligen leva som bröder i Guds rike, därtill oss Gud
hjälpe!»
Slutligen steg herr Gustav fram på det utlagda röda tyget,
drog ned skjortan och utsträckte den högra handen och sade:
»Det är mänskligt att frukta den lekamliga döden, helst en
sådan smädelig död, som plägar givas ogärningsmän. Denna
handen haver jag haft ospard för mitt fädernesland och
aldrig låtit bruka mig till något, varför Gud och Sveriges
lag givit överheten makt och våld att straffa mig. Här
bliva i dag tjugutvå faderlöse barn och fyra bedrövade änkor.
Deras tårar och vårt oskyldiga blod ropar dageliga till Gud,
det vet jag. Oskyldig dör jag. Hören det! Och förbannad
vare den, som talar illa på vår döda mull.»
Sedan han kastat några stycken guld till bödeln, föll han
på knä och band själv sitt armkläde för ögonen. I detta
ögonblick framträdde Strängnäsbiskopen och viskade i hans
öra: »Käre herre, bekänn, att I är skyldig till denna döden!»
»Nej, nej i Jesu namn», blev det högt uttalade svaret.
Och vid dessa ord föll huvudet. Det är en sägen, att
den stympade kroppen lyfte högra benet och gjorde ett
fåfängt försök att stiga upp igen. »Gud vare din själ nådig!»
utropade Sten Banér och Ture Bielke.
Den döde blev av sina tjänare lagd på en likbår med
svart kläde, som under gråt och tårar bars från platsen.
Därefter kom ordningen till högadelns främste man, den
lärde och vältalige Erik Sparre, över vilken hertig Karl
klagat, att han »vidlyfteligen, högfärdeligen och osannfärdeligen
givit hertigen många onda lyten». För att icke behöva åse
Banérs avrättning hade herr Erik gått in bland folket och
samtalat med sina vänner. Då det nu var hans tur, yttrade
han på latin sig själv och sina medbröder till tröst: »Må
icke edra hjärtan vara bedrövade, utan sätten eder tro och
förtröstan till den, som har makt och våld över både kropp
och själ!»
Därpå uppläste han med hög röst en av honom själv
författad försvarsskrift, vari det hette: »Emot konung och
fädernesland vet jag mig aldrig annorlunda hava handlat än som
en ärlig svensk man; och vill jag nu besegla sanningen därav
med min död. Det oskyldiga blod, som här varder utgjutet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
