Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl IX - Finnarne i mellersta Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
traskade i väg i sina näverskor, man ur huse, ofta på
milslånga obanade och steniga stigar, genom tät skog och över
vida mossar. Men finnen var född i vildmarken och
hemmastadd där och hade därför en underbar, instinktiv förmåga
att hitta rätt. När slåtterfolket kommit fram till myren och
stärkt sina krafter ur den medhavda matsäcken, började
slåtterarbetet, som pågick nästan dygnet om. Gräset sattes
upp i hässjor, vilka täcktes med bark och fingo stå, tills
vinterföret kom. Då kördes det hem på kälkar.
Inte var det just mycken kraft i det foder, som myrslåttern
gav, finnskägget som det kallas, ej heller i de lövruskor, som
på sommaren insamlades och torkades. Men på denna tid
och långt därefter ansågs det så väl i finnbygden som i övriga
trakter av vårt land, att man om vintern skulle nöja sig med
att svältföda kreaturen. Därför voro djuren, när de på våren
släpptes ut, så utmagrade och svaga, att de knappt orkade stå
på benen. Men det präktiga sommarbetet gav dem hull och
krafter igen, så att de på hösten voro »som älgar». »Finnkorna»
voro av en liten härdig, kullig ras, till storleken som nutida
kalvar, men de mjölkade bra, och av mjölken kärnade finnarne
ett utmärkt smör, som de dock knappast hade råd att smaka
själva utan sålde för att få pengar till kronoskatten. I vissa
trakter höllo finnarne företrädesvis getter, och
getmjölksosten var på dessa orter ett omtyckt födoämne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
