Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl IX - Polska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utlänning först anlände, att följa denne till närmaste länsman,
som i sin tur skulle föra honom till häradets fogde. Den
svenske man, som icke fullgjorde dessa skyldigheter, hade
förverkat både liv och gods.
Om fogden nu fann, att främlingen var stadd i rätta
ärenden, skulle han »låta följa honom» till närmaste
ståthållare; och om även denne fann allt vara i sin ordning,
ägde han ge den resande ett pass, som tillstadde honom
att draga vidare in i landet. Men därest främlingen
befunnes icke vara i rätta ärender stadd, skulle ståthållaren
»vid sitt livs förbrytelse taga honom vid huvudet och låta
väl förvarad föra honom till Oss», heter det. På det viset
borde man »en gång få veta, vad folk här färdas i landet,
och vad de hava här till att göra, och en hop skalkar och
bovar, som på spejeri och annat ont hit in draga,
således bliva röjda utur landet eller ock tagas vid
huvudet och få deras förtjänte straff. Den detta Vårt
mandat icke efterkommer, det vare sig av vad stånd det
vara kan, han skall utan nåd till livet straffad bliva», slutar
påbudet.
Särskilt tycks här ha varit gott om »skälmar och
papister, utsände på allt skälmeri av Påland.»
Vad förhållandet till Polen beträffar, hade Sigismund
icke avsagt sig Sveriges krona, utan förr eller senare hade
man att vänta ett försök från hans sida att med
vapenmakt återtaga sitt arvrike. Redan hade han
tillkännagivit sin avsikt att taga Estland. Då tänkte Karl: »Bättre
förekomma än förekommas», och övergick år 1600 till
Livland, som han hoppades erövra från Polen. De polska
trupperna hade nämligen genom sin tygellösa framfart gjort
sig hatade bland befolkningen, och många voro de livländska
herrar, som verkade för Sveriges sak. Bland dem nämnes
i den tidens handlingar särskilt kommendanten på Bersons
slott, Johan Tisenhusen, »en vältalande man, som desslikes
hade i det latinska tungomålet god förfarenhet men icke
mindre benägenhet till goda drycker och fylleri». Han
förmådde en stor del av Livlands adel att mottaga svenskarne
som vänner och upplåta sina slott för svenska besättningar.
De slott och fästen, som ej frivilligt gåvo sig åt svenskarne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
