Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl IX - Ryska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förskansade läger utanför Moskva, och den 12 mars 1610 höll
den förenade svensk-ryska hären sitt intåg i Rysslands
heliga stad, där befriarne med stora högtidligheter mottogos av
befolkningen, som efter landets sed bjöd dem salt och bröd
samt kallade dem sina bröder och räddare. Upp till Kreml,
tsarernas borg, tågade den svenske fältherren och stod där
som den ryska huvudstadens herre. Tsaren själv grät av
rörelse. Han bekräftade nu sitt löfte om att avträda
Kexholms län och förärade både befäl och manskap frikostiga
skänker.
Men snart vände sig lyckan. Vid budskapet om att en
polsk här belägrade Smolensk ryckte De la Gardie med sina
egna trupper och en rysk styrka till undsättning. Men han
hade ej hunnit långt från Moskva, förrän han stötte på
överlägsna polska stridskrafter. Genast i stridens början togo
ryssarne till flykten, och svenskarne syntes vigda åt
undergången. De la Gardie lyckades dock efter en hård men
fruktlös kamp rädda sin här genom en överenskommelse, att han
ej vidare skulle understödja Vasilij.
När detta skett, fick man emellertid bevittna ett
uppbyggligt skådespel: större delen av hans utländska krigsfolk
gör myteri, därför att deras sold återigen uteblivit. Sedan
börja de plundra det egna lägret men råka därvid i en
inbördes strid om bytet, och slutet blir ett allmänt mördande,
varefter de överlevande i bägge härarnas åsyn lämna sina
egna fanor och övergå till fienden.
Så stod De la Gardie där ensam med knappt 400 svenskar
och finnar, som blivit honom trogna. Med dem gällde
det för honom att slå sig fram genom det väldiga
fiendelandet. Vilken karlakarl han var, visar sig kanske bättre
än av något annat därav, att han i sitt förtvivlade läge hade
krafter till övers att sätta stål i tsaren med. Han skrev
till honom ett brev med uppmaning att icke förlora modet,
»ty den vore icke tjänlig att föra regering och spira, som hade
darrande händer och ej förmådde uthärda en motgång».
För De la Gardie lyckades också det otroliga: han förde sin
lilla skara oskadd hem igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
