Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl IX - Karl IX och hans familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom var en sådan inflytelse på Sveriges tron härskande.
Nationen, i sig själv svår att röra utom till omedelbart
självförsvar, har, ovillig och beundrande, motsträvig och
älskande, liksom genom en våldsam hänförelse, följt sina Gustaver
och Karlar till seger, till ära, till undergångens brant. Det
är varken beröm eller tadel. Men det är så. Och då jag
skriver svenska folkets historia, känner jag bättre än någon,
att det är dess konungars.»
En obarmhärtigt skarp blick för svenska folkets fel var
nog bidragande till Karls kraft att rycka detta folk med sig.
I en del betraktelser, som han nedskrivit vid läsningen av
Laurentius Petris bearbetning av sin broder Olavus Petris
Svenska krönika, återkommer Karl ideligen till ett och
samma huvudtema: om de svenskes ostadighet, oenighet
och avundsjuka; och han sammanfattar betraktelserna i
de tyvärr alltför sanna slutorden »Och är så de svenskes
olycka och jämmer alltid kommen igenom deras egen
tillhjälp och inbördes oenighet». Deras ostadighet fann han
särskilt framträda däri, att »de ofta plägade omskifta sinne»
mot sina konungar och ge dem skulden för alla olyckor, som
drabbade landet. Och av det mest frånstötande draget i det
svenska folklynnet, den lumpna avundsjukan, ger Karl IX
en träffande karakteristik, då han säger: »De svenskes art
är till liknandes efter det tyske ordspråket ’Dir nichts und
mir nichts, so haben wir alle beide nichts’.»[1]
Här uttalar han just vad som torde vara det särskilt
utmärkande för den svenska arten av själslytet i fråga, detta
att den icke eggar lastens offer till försök att själv arbeta
sig upp till något bättre. Den äkta avundsjuke svensken
kan något så när finna sig i att själv ha det uselt, bara
hans grannar och bekanta också ha det uselt.
»De svenskes art är vidare», säger Karl, »såsom hundarne
att falla alle över en, så att när någon kommer i förtryck,
då är ingen som kan, tör eller vill hjälpa, utan sticka sig var
och en i skrubb och vrå och hjälpa snarare till att fördärva
en platt i grund än lägga en ett gott ord till.»
Litteratur:
Sam Clason, Historiska betraktelser af Karl IX (Historisk tidskrift för år 1906).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
