Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Svenskt folkliv på 1500-talet
- I högtidsprakt och festligt lag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle drickas i botten. I Danmark gick förplägnaden till
sådana överdrifter, att år 1576 ett formligt förbud mot
det överhandtagande onda måste utfärdas. Det heter däri,
att »en stor part av folket komma druckne till kyrkan och
förhålla sig fast oskickeligt med buller och skrik, så att
prästerna stundom blott med stor nöd kunna fullgöra sin
tjänst».
*
Bordets nöjen nådde, åtminstone i bättre familjer, sin
höjdpunkt, då man i all gemytlighet började använda
dryckeskärlen som kastvapen. Härvidlag lämpade sig bägare
av trä icke så bra att ge uttryck åt den inneboende
livsglädjen som sten- och lerkrus, vilka gingo i kras, så det hördes
mitt uppe i den mest bullrande feststämning. Men
ingenting gick ändå upp mot dricksglasen, som klirrade så
trevligt, då man dängde dem i väggen; och ännu ljuvligare blev
musiken, när de slungades mot en fönsterruta, ty då blev
det ju dubbelverkan. Det ännu gängse ordstävet »Strunt
till kalas, där inget går i kras!» är alltså klart till sitt ursprung.
Så hade en ny tid börjat i sällskapslivet här i Norden, en
period, som höll i sig ända till slutet av 1700-talet, och som
kännetecknades av att varje mera högtidlig fest borde sluta
med allmän sönderslagning av servisen. Man inskränkte sig
därvid ingalunda till glaskrossning, utan ofta fick en större
del av bohaget följa med. Särskilt omtyckta instrument
att ge uttryck åt gästernas belåtenhet med voro
fönsterrutorna. Det synes snart ha ansetts som en skyldig
hövlighet mot värden att slå ut dem allesammans och låta sätta
in nya med gästernas namn eller vapen på. Kristian IV,
som var mäkta stor i dryckjom, föregick sitt trogna folk
med lärorika exempel. Det är blott ett fall bland många
vad en av konungens följeslagare skriver om hans besök
hos apotekaren i Bergen: »Till sist, då vi hade druckit tappert
och dansat nog, slogo vi alla apotekarens fönster i stycken;
och drogo vi försorg om att konungens och våra vapen blevo
insatta i dem till åminnelse härav.»
Att under sådana förhållanden ej heller silverbägarna
gingo fria från minnesbetor kan man ju lätt tänka sig.
Också berättas från Stockholms slott, att man vid större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:28:47 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/2/0561.html
