Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolf som barn och yngling - Örnungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förkränke ingen mans välfångna privilegier, så vitt de med
lagen överens komma, förminske icke sitt fursteliga
uppehälle utan med villkor, att de, som det (nämligen gods)
bekomma, måge komma ihåg, vadan de det fått hava.»
»Var benägen emot dem som din hjälp söka, så att du icke
låter dem tröstlöse från dig gå!» förmanar honom fadern i
ett brev. »Och så mycket dig är till görandes hjälp var och
en till sin rätt! Då sker dig med Guds hjälp lycka.»
När Gustav Adolf var sex år, tog fadern honom mitt i
vintern med på en resa genom Finland och runt Bottniska
viken. Det har sagts om Karl IX, att han »liksom örnen
tidigt drev ungen ur boet för att lära honom flygas. Vid
tretton års ålder fick sonen taga emot sändebud från andra
riken. Han förvånade dem ej litet, när han samtalade med
dem på deras eget språk eller åtminstone visade sig förstå
detta, de månde vara från Tyskland, Holland, Frankrike,
Spanien, Italien, från England eller Skottland, ja till och
med från Ryssland eller Polen. Latinet, som allt sedan
medeltiden var de bildades gemensamma språk, lärde han tidigt
att tala och skriva ledigt.
I krigskonsten fick han undervisning av krigare från alla
länder, som kommo till Sverige för att söka sin lycka. Flere
av dem hade tjänat under Gustav Adolfs beundrade frände
Morits av Oranien, och genom dem inhämtade han den
moderna krigskonsten, sådan den blivit av Morits utvecklad.
»Genom desses umgänge och snack, där var om sig och sina
manér mycket berömligen berättade, blev han mycket
upptänder att göra androm likt och än gå dem över», säger
Axel Oxenstierna. Redan vid 15 års ålder begärde han att
få gå i fält mot ryssarne men måste ge sig till tåls ett år ännu.
Även med gamla uttjänta knektar tyckte den unge
krigaren mycket om att slå sig i samspråk. En gammal
uppteckning, grundad på muntliga traditioner från 1600-talet,
förtäljer: »Var han träffade en sådan, kunde han låta den
gamle blesserade krigsmannen sätta sig bredvid konungen,
som länge språkade med honom om de krig han varit med i,
klappade honom på axelen och lämnade honom aldrig
obegåvad. Hände ock stundom det samma, då konungen gick
förbi de gamla stånddrabanterna, vilka vaktade Kungl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
