Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolf som barn och yngling - Gustav Adolf och Ebba Brahe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som i möbler. Den svagheten märktes ej blott i hennes
ungdoms vår utan följde henne även på äldre dagar. Hon var
nära femtiotalet, då hon bad sin son Magnus Gabriel, som
för tillfället uppehöll sig i modernas huvudstad, att noga
taga reda på, »huru de gå klädda därute». Särskilt ville hon
veta, hur drottningarna hade sina huvudbonader
arrangerade. Hon bad honom också taga mönster av »kjortlar och
kragar samt av det de hava på huvudet». »Käre son, förgät
det inte», tillägger hon oroligt. Någon viktigare befallning
hade hon ej att ge honom.
Utan att alls vara någon gammaldags knarrig snålvarg,
tyckte fältherren dock, att hans hustrus räkningar hos
modehandlaren och juveleraren blevo väl dryga. Grevinnan
Ebba fann emellertid på utvägar genom att antingen
pantsätta några av sina juveler eller då och då upptaga ett
litet hemligt lån. Men därför fick hon också emellanåt
svårt nog att klara sina affärer.
Sådant var emellertid blott strömoln på äktenskapets
eljest klara himmel. Både Jakob De la Gardie och hans
maka levde lyckliga i kretsen av en stor barnskara. Åt ej
mindre än fjorton små gav Ebba Brahe livet. Av dem dogo
dock sju vid späd ålder.
En tung prövning blev dock den svåra ögonsjukdom,
som drabbade greve Jakob på äldre dagar. Läkarne menade,
att den förorsakades »av överflödige slemme flusser,[1] vilka
bloden corrumperat[2] hava och sedan till ögonen sig slagit».
Vid de övliga åderlåtningarna befanns »bloden vara mycket
slem», berättar den gamle för sin vän Axel Oxenstierna.
Man fruktade sedan, att det var starr, och opererade honom
upprepade gånger, men tillståndet blott försämrades.
Jakob De la Gardie var dock en from gammal man, som
med djupaste tålamod bar sitt lidande. Om Gud ej
täcktes återge honom synen, så »måste jag», skriver han
till Oxenstierna, »sådant Guds faderliga vilja med tålamod
hemställa». Hans maka anförtror en god vän: »Jag kan inte
utskriva, huru väl han ger sig till freds och är lika lustig.
Jag sörjer tusen gånger mer än han för den ynkedom jag
ser, att man måste leda honom, vart han skall gå. Jag måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
