Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolf som barn och yngling - Gustav Adolfs friarfärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och beslöt för säkerhets skull att begagna tillfället att se
sig om i södra Tyskland efter »flera fröknar, på det att
om detta — d. v. s. den brandenburgska giftermålsplanen
— icke ginge för sig, man kunde ändå komma till rätta».
Under färden inlupo emellertid goda underrättelser från
hovet i Berlin. Den mäktiga änkekurfurstinnan hade
synbarligen fått klart för sig, att sämre måg än den ståtlige svenske
konungen kunde hon få. Men hade Gustav Adolf icke fått
så hoppgivande budskap därifrån, kan man ej veta, hur
det skulle ha gått i Hanau, vars regerande grevinna var
lycklig moder till »två sköne, dejelige döttrar, discrets i tal
och åthävor».
Hon passade på och skickade till Gustav Adolfs härbärge
sin son, »som på sin fru moders vägnar med stammande
oration[1] — för hans stora fel, som han haver på målet — begärde,
att Hans furstliga Nåde ville taga ett nattläger till godo på
slottet». Konungen kom och blev där »svåra väl fägnader
av grevinnan själv». Men här brände damerna sina kol
förgäves.
Från vistelsen i Erfurt berättar dagboken, att konungen
besökte jesuitkollegiet, dominikanerklostret och en katolsk
kyrka, där han fick åse allt det papistiska »avguderiet,
varöver Hans Maj:t mycket förundrade sig».
Slutligen anlände de resande till Heidelberg, huvudstaden
i Pfalz, med sitt härliga slott, som nu låg inbäddat i yppig
vårgrönska på höjden vid Neckars strand. Här gällde det
emellertid att vara försiktig, ty ett rykte gick i staden, att
pfalzgreven hade i sitt följe »någre förnäma svenska
adelsmän, bland vilka var en svartklädd med vitgult hår, som
discurrerade mäkta väl».[2]
På återresan från Heidelberg till Berlin tog
kärleksäventyret en allt lyckligare vändning, och det ena brevet
varmare än det andra växlades mellan de unga tu. När konungen
åter närmade sig staden, där den utkorade bodde, skilde
han sig från sitt sällskap; och åtföljd av blott två tyska
adelsmän samt sina tjänare kom han på aftonen den 17 juni för
andra gången till Berlin i avsikt »att fly sig gratia[3] av de
kurfurstelige kvinnspersoner».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
