Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolfs ärvda krig - Ryska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Laskepellarne som de kallades — hörde till de mera
ryktbara gestalterna.
Hit kom också konungen själv på sommaren 1614 för att,
som han yttrade om Jakob De la Gardie, »under denne erfarne
hjälte lära kriget». Nu hände sig den olyckan, att vid
belägringen av den viktiga fästningen Pskov nära Pejpus’ södra
strand stupade Evert Horn, den tappre stormaren av så
månget ryskt fäste, han, som varit Jakob De la Gardies
trognaste stöd. Den ädle och kloke krigarens oväntade
bortgång var en stor förlust för Sverige, och Gustav Adolf
sörjde honom djupt. — Den starka fästningen med sina tjocka
stenmurar och torn trotsade alla svenskarnes ansträngningar,
och efter en misslyckad stormning måste belägringen
upphävas. Här var gränsen satt för svenskarnes framgångar
åt detta håll.
Nu var det fredsunderhandlingarna, som skulle
framtvinga det slutliga avgörandet. De leddes från svensk sida
av Jakob De la Gardie »med samma djärva tilltagsenhet
och samma sega uthållighet, som han förut ådagalagt i
ledningen av kriget», säger Weibull. Gustav Adolfs bestämda
vilja var också, att »ryssen icke skulle släppas, med mindre
hans fjädrar något blivit plockade», ty annars skulle han för
framtiden bli ännu besvärligare än förr.
Av en reseberättelse från en holländsk beskickning, som
kom över till Ryssland för att medla mellan de stridande,
får man ett starkt intryck av de svårigheter, »fältherren» nu
hade att tas med till följd av all den brist, som kriget vållat.
Överallt på vägen till den utsedda platsen för
underhandlingarna, byn Diderona[1], grinade förödelsens styggelse mot
resenärerna. I trakten däromkring hade några ryttare nyss
förut träffat på en stuga i skogen och bett den kvinna, som
bodde där, om mat, men hon hade vägrat att ge dem något.
Då hade de själva börjat söka efter något att äta och till
slut hittat en säck med kokt kött, som de smakade på. Men
då kvinnan fick se det, utbrast hon under tårar, att om de
visste, vad det var, som de förtärde, skulle de nog låta det
vara. Vad var det då? Jo hennes eget barn. Hon påstod,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
