Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolfs ärvda krig - Ryska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av hungern sleto de till och med manarna och svansarna av
varandra, vilket kan tyckas alldeles otroligt». Ibland dogo
fem, sex stycken hästar om dagen av svält.
Både mat och dryck måste hämtas från Novgorod eller
ännu avlägsnare platser, ja slutligen ända från Finland; och
under transporten hände det, att flere formän fröso ihjäl
eller blevo uppätna av vargar.
Tillvaron förbittrades ytterligare genom kölden, som var
så bister, att en mängd människor förfröso fingrar, fötter,
näsa och öron. Inte var det just heller så behagligt att vara
tillsammans med ryssarne, vilka dagligen smorde kråset med
lök och därför, som en av holländarne berättar, »fyllde
rummet men en sådan löklukt, att vi voro glada att lämna dem
i okvald besittning av detsamma».
Hunger och köld drev flere av De la Gardies folk till att
gå över till fienden, ja det hotade bli allmänt myteri. Men
»fältherren», som, för att tala med vår holländske sagesman,
»aldrig tappade modet och städse uppträdde med stor
försiktighet och klokhet, så som förhållandena krävde», lät
genast slå två av anstiftarne i bojor. Därmed tog han de
uppstudsiga ur den villfarelsen, »att han icke skulle våga förgripa
sig på dem av fruktan för att de alla skulle sammangadda sig
mot honom och tillfoga honom något ont». Då de fängslade
nu fingo klart för sig, att de gjort upp räkningen utan värden,
»blevo de spaka som lamm och började bedja och tigga om
nåd, sägande, att ryssarne uppviglat dem med vackra löften»,
och på holländarnes förböner benådade De la Gardie dem
till livet.
Sådana voro de förhållanden, under vilka förhandlingarna
pågingo, fördröjda av ändlösa tvister om ceremonier och
titlar. Ett ståtligt ögonblick var det, när man äntligen kommit
så långt, att den svenske och den ryske överbefälhavaren
kunde hälsa varandra. Vår holländske sagesman har tecknat
sig till minnes det märkliga ögonblick, då förhänget, som
dittills skilt dem åt, drogs undan »och de två förträffliga
herrar, vilka så länge bekrigat varandra som dödsfiender, plötsligt
stodo ansikte mot ansikte med varandra, icke utan stor
alteration och rörelse å ömse sidor. Båda reste sig samtidigt och
räckte varandra handen, vänligt hälsande varandra välkomna
till platsen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
