Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolfs bästa stöd - Gustav Adolf och Sveriges riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans eget, personliga, utan Sveriges, den svenska statens
höghet och självständighet. Han var en folkledare i detta
ords bästa och högsta mening, ty han verkligen ledde sitt
folk mot ett högre mål till dess eget bästa. Han var huvudet
högre än alla andra och såg klarare än de, vad tiden krävde.
Men han ägde också en sällspord förmåga att övertyga sina
svenskar om nödvändigheten av att följa honom, hur underliga
vägarna än kunde se ut. Så grundade sig Gustav Adolfs makt
över folket icke blott på hans förmåga att avlyssna det dess
hjärtas slag, utan på vad större är: kraften att höja detta
folk upp till sig, förädla dess håg, stärka dess vilja och samla
det kring stora uppgifter. Folkledaren blev här
folkuppfostrare.
Så stark som Gustav Adolfs maktställning med tiden blev,
hade han icke behövt att så ofta inhämta ständernas
godkännande av sina regeringshandlingar. Men han var för klok
för att ej binda folkets representanter vid det gemensamma
ansvaret för skickelsedigra beslut, och han kände allt för
väl människonaturen för att ej behjärta folkets naturliga
behov av att få känna sig »vara med» vid avgörandet av
dess egna angelägenheter.
Hur det vid riksdag tillgå skulle, bestämdes genom vår
första riksdagsordning, av år 1617. »En sådan ordning
är nödig», heter det inledningsvis, »att det skickligt må tillgå,
när Kunglig Majestät med ständernas fullmäktige besluter
i riksens vårdande ärenden, så att dessa ej löpa samman som
en hop får eller druckna bönder, främmande till spott och
åtlöje och dem själva till att skämmas över, i det att på
häradsting och sockenstämmor endels[1] skickligare tillgår än
på riksdagar.» Obehöriga personer hade smugit sig in på
riksmötena, »spioner och skälmar», som meddelat rikets hemliga
rådslag åt dess fiender, enkannerligen »konungen i Poland».
Genom riksdagsordningen föreskrevs nu följande: »Först
när riksdagen skall begynnas, att då ständerna samlas uti
rikssalen och där tillordnas[2] konungen, arvfurstarne, riksens
råd och så vart stånd i så måtto, att Kungl. Maj:ts stol sättes
mitt främst i rikssalen, sedan deras furstliga Nåders. Därnäst
vid långväggarna sitta på högra sidan de fem riksens höga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
