Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt land blir en stormakt - Trettioåriga krigets utbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men vem skall föra den räddande hären? Man riktar
sina blickar på Skandinavien, och underhandlingar inledas
med både Kristian IV och Gustav II Adolf.
Danmarks konung ansågs emellertid som den mest
betydande av dem bägge, härskare som han var över två riken
och över de bördigaste och bäst belägna områdena vid
Östersjön och Nordsjön. Till Kristians förmån talade också, att
han uppställde mycket mindre fordringar i avseende på
folk och penningar än Gustav Adolf, som fann, att företaget
krävde betydande härar. Kristian var framför allt
angelägen om att själv få företaget om hand och ville ej ge Gustav
Adolf tillfälle att genom ett sådant ledarskap vinna
ytterligare ära och makt. Farhågorna därför togo hos danske
konungen överhand över omtanken om förberedelserna.
Englands och Hollands regeringar funno det danska anbudet
fördelaktigast och antogo det. Kristian hade alltså åtagit
sig rollen som protestanternas räddare. Men på lösa
förhoppningar hade det skett, medan Gustav Adolf nu som
alltid byggt sin politik på säkra beräkningar och uppställt
sina fordringar i enlighet därmed. Vid budskapet om
utgången av underhandlingarna skall Gustav Adolf ha yttrat:
»Väl unnas dansken denna dans.» Själv gick han då över
till Preussen för att där föra till slut sin strid mot den
gemensamme fienden.
Inför Kristian IV:s angrepp, som skulle stödjas av både
England och Holland, blev emellertid kejsar Ferdinand
ängslig. Här måste en ny och starkare här skaffas. Men
den kejserliga skattkammaren var tom.
Då infinner sig på våren 1625 den böhmiske adelsmannen
Wallenstein hos Ferdinand och erbjuder sig att inom
några månader ställa en här om 20,000 man till kejsarens
förfogande. Och den hären skulle ej kosta Ferdinand ett
öre, ty underhållet skulle utkrävas av de länder, där
trupperna tågade fram. Wallenstein begär blott oinskränkt
makt som överbefälhavare och framtida ersättning i
erövrat land.
De stora orden låta mest som tomt skryt i kejsarens öron.
Men Ferdinand går in på hans förslag — och på sommaren
1625 står den utlovade hären i Böhmen, som stampad fram
ur marken. Några veckor senare är dess antal nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
