Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt land blir en stormakt - Svenskarne gripa in i kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle ingripa med vapenmakt som på att därifrån vinna
subsidier.
I Venedig följde man med stort intresse den svenske
konungens förehavanden i Polen och hans planer mot tyske
kejsaren. Från venetiansk sida gjorde man också sitt bästa
för att underblåsa krigslågan, men när det blev fråga om
att lämna bidrag till krigets förande, var intresset icke
lika starkt. Det fick Gustav Adolf erfara på hösten 1628,
då han tog ett mera direkt steg och sände dit en
diplomat, som uppvaktade den venetianska senaten och
mottog skriftliga vänskapsförsäkringar från stadens doge[1] till
Sveriges konung med uppmaning till närmare samverkan.
Något resultat blev det lika litet av detta som av ett
senare försök, och allt vad de svenska sändebuden inhöstade
blev några vackra komplimanger.
För att för framtiden göra även polackerna ofarliga
underblåste Gustav Adolf partistriderna bland detta
oroliga folk och anknöt förbindelser med de förföljda
protestanterna i landet. Det var till och med på tal bland polackerna
att välja honom till konung efter Sigismund, vars död man
kunde vänta när som helst.
Gustav Adolf visste dock alltför väl, hur litet dylika polska
förespeglingar voro att lita på. Huvudsaken för honom var
att betaga Polens konung förmågan och lusten att åter kasta
sig in i kriget såsom kejsarens bundsförvant, och till den
ändan använde han alla till buds stående medel. Bland annat
skickade han i djupaste hemlighet sändebud till Ryssland
för att egga tsaren till nytt krig mot Polen. Han framhöll
för Mikael Romanov, att Ryssland och Sverige hade
gemensamma intressen mot påvedömet, vilket hotade både den
protestantiska och den grekisk-katolska kyrkan med
utrotning. Ja, Gustav Adolf lovade till och med att vid behov
förse tsaren med en del krigsförnödenheter och ställa till
hans förfogande främmande officerare i svensk tjänst. Mikael
visade sig också benägen för en sådan samverkan, och
stämningen mot Polen var ganska fientlig vid ryska hovet. Men
underhandlingarna hunno icke leda till något resultat under
Gustav Adolfs livstid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
