Svenska folkets underbara öden / III. Gustaf II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid 1611-1660 / 101 (1913-1939) Author: Carl Grimberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt land blir en stormakt - Svenskarne gripa in i kriget

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

önskade alltid rådet, att konungen själv skulle vara närvarande
i landet, när någon särskilt stor pålaga måste avfordras
folket, ty han ägde som ingen annan förmåga att elda sina tröga
svenskar till hänförelse för en stor sak. Hans uttryckliga vilja
var emellertid, att man vid utkrävandet av utskylderna
skulle visa mänsklighet och urskillning. Oroligheterna komme
sig, skrev han en gång, av befallningsmännens »otidiga
snorkande och pockande» och
deras barbariska framfart
med hugg och slag.
»Allmogen är i sig själv
villig och god», hette det i
konungens brev härom.

Guslav II Adolf. Miniatyr i Statens historiska museum.

Accisen hade dock en
särskild förmåga att sätta
blodet hos folkmassorna
i svallning. I februari
1623 blev det stormiga
uppträden på
huvudstadens gator, när de nya
avgifterna skulle indrivas.
Erik köttmånglare, som i
trettio år varit borgare,
utfor i vredgade ord över
att han skulle behöva »giva
accis av pölsor och
korvar». Men värst i
truten voro månglerskor och
andra käringar med
upptränat munläder. Den
förtörnade folkmassan
okvädade på torget den man, som staten satt till
inspektör över accisen, och överföll hans dräng med hugg och
slag.

Då måste ordningsmakten ingripa och häktade fem
deltagare i uppträdet. Alla befunnos vara »enfaldiga människor»,
som aldrig förut gjort sig kända såsom orosstiftare. Sedan
försökte andra av menigheten i sin tur bryta upp fängelset
och befria de häktade. Men stämningen blev snart lugnare,
och Stockholms ståthållare kunde till konungen inberätta,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>