Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt land blir en stormakt - När de stora besluten fattades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sak, på det icke oss må gå i hand [så], som flerom skett är,
att de sig inbillat hava, det farligheten dem intet anginge,
och därigenom låtit saken så vitt komma, att de utan
motstånd och svärdsslag äro religionsfriheten kvitt[1] blivne och
mestadels utplundrade. Fördenskull styrke vi Hans Maj:t
därtill, att han försorg draga ville, huruledes kejsarens och
de påviskes välde här vid Östersjön icke må rotfästas, utan
att Hans Maj:t ville gå dessa farligheter under ögonen och
krigets säte och last[2] flytta till någon den ort, som fienden
underkastad är, på det att fäderneslandets gränser måge
längst möjligt är från krigets besvär förskonas. Och love vi
på våre och våre medbröders vägnar, som oss fullmäktige
gjort hava, att vi mot Hans Maj:t och vårt fädernesland vilja
göra och handla som redelige män anstår och icke därvid
tröttas, om tunga och besvär, som kriget följer, oss påkomma
kunde, utan hava ospart för denne vår rättvisa sak liv,
leverne och all förmåga.»
Denna försäkran bekräftades av 1629 års riksdag, som
förnyade de skattebördor, ständerna förut åtagit sig, och blott
begärde, att kriget måtte föras så långt som möjligt från
Sveriges egna gränser.
I oktober och november 1629 höll slutligen riksrådet på
Uppsala slott de märkliga överläggningar, som inneburo det
avgörande beslutet. Härom berätta rådsprotokollen följande
»Anno 1629 den 27 oktober voro tillstädes i rådkammaren
på Uppsala slott Herr Karl Gyllenhielm, Gabriel Bengtsson
Oxenstierna, Klas Horn, Johan Skytte, Gabriel Gustavsson
Oxenstierna, Per Banér, Johan Sparre, Mattias Soop.
Då begynte Hans Maj:t sitt tal till rådet med följande
mening: ’Om det nya kriget veten I, att jag haver alltid
längesedan spått, att kejsaren skulle komma oss på halsen. Det
haver han nu i sommar gjort. Och ändock I haven alltid rått
till kriget, likvisst är än gott, att man det betänker, på det
man icke må säga det vara gjort obetänksamt, och på det
ingen må morra sedan på regementet.[3] Sedan är det visst,
att kommer man däri, så lärer det ena kriget föda av sig det
andra.’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
