Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt land blir en stormakt - Gustav Adolf i norra Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
häradsvis och indelades i rotar om tio man. Av varje rote tog man
ut en karl, som var »frisk och sund, stark av lemmar och, så
mycket skönjas kan, modig», helst i åldern mellan 18 och 30
år. I alla händelser borde han ej vara över 45 år, ty därom
uttryckte konungen sin åsikt sålunda: »De, som uti fem och
fyratio år hava varit bönder, kunna aldrig med nytta till
krigssaker brukas, förty ordspråket säger, att det är ont lära
en gammal hund kura.» På förhand uteslutna voro »alle sjuke
av smittosam sot, alla krymplingar och alle de som av
vederstyggelige sjukdomar plågade äro, som är likmatk, kräfta
och dylika, ävenså rasande och fallandesots-sjuke människor».
En grundsats för utskrivningen var, att drängen borde
hellre uttagas än bonden, för att hemmanet icke skulle läggas
öde. Änkans ende son borde om möjligt sparas. Lösdrivare
voro självskrivna till krigstjänst, särskilt skyttar samt
»räve- och fågelfängare» i trakter, där det fanns överflöd på
sådana. Detsamma gällde den stora mängd nybyggare, som
blott för att undgå utskrivning höllo sig undan och förödde
skogarna, så framt de icke ville upptaga öde kronohemman.
Men »bettlare och landstrykare» fingo icke tagas till
soldater, ty de »göra krigsfolket vederstyggelige och
skämma det ädla ståndet ut». Än mindre fingo de antagas, som
mistat äran, ej heller uppenbara ogärningsmän av annat slag,
såsom mördare, mandråpare och horkarlar, »ty alldenstund
desse böra bortkastas utur mänskligit umgänge, då bör man
ock mycket mindre taga dem in uti krigsväsendet, där billigt
äran bör vara den högste eggelsen till att tåla det marge[1]
omak, som det ståndet med sig haver».
Helst borde man utskriva unga bonddrängar och
»lösdrivande ämbetsfolk»[2] med förmögenhet. »Ty torftighet
förtager modet; men den sin näring haver, uti honom växer
hjärtat.» Hantverkarnes färdigheter kunde vid många
tillfällen komma till nytta inom armén.
Gustav Adolf skriver om denna här en gång: »Dessa
soldater äro icke lejda för sold eller samlade av okunnighet om
faran på förespeglingar, som givits dem å krogarna; utan
de äro utskrivna efter visst omdöme och urval bland
bondfolket, i sin bästa ålder, vana vid arbete och vid att utstå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
