Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt land blir en stormakt - Magdeburgs förstöring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Genom Falkenbergs eldande maningar bevektes emellertid
Magdeburgs rådsherrar att avslå Tillys uppmaningar till
frivillig underkastelse. Han höll just tal till rådet, när
tornväktaren på Johanneskyrkan blåste larm till tecken att
fienden börjat en stormning, han talade ännu, när en av
rådsherrarne kom springande med underrättelsen, att fienden
redan trängt in i staden. Först när Falkenbergs egen page
kom med samma budskap, störtade överbefälhavaren upp,
kastade sig på sin häst och red fienden till mötes.
Det var Pappenheim, den djärve och hetlevrade
Pappenheim, som i Tillys högkvarter drivit sin vilja igenom och
förmått fältherren att giva sitt samtycke till en stormning.
Det var också Pappenheim, som först av alla trängde över
vall och grav. Redan såg man hans vilda kroater spränga
fram genom Magdeburgs gator. För ett ögonblick lyckades
Falkenberg hejda dem. Men fiendens massor tätnade för
vart ögonblick, medan försvararnes led glesnade. Där faller
Falkenberg själv dödligt sårad. Men dessförinnan synes han
ha givit befallning åt en av sina underbefälhavare att sätta
eld på staden, för att den åtminstone icke skulle kunna tjäna
som stödjepunkt åt Sveriges och protestanternas fiender.
Medan stormklockorna ljödo och borgarne strömmade ut
till en fåfäng kamp för hem och härd, syntes plötsligt på olika
håll i staden eldpelare stiga upp mot himmeln. Häftiga
vindstötar, som snart växte till rasande storm, kastade
lågorna från hus till hus. Efter några timmar var hela staden
insvept i eld och rök, och till sist gjorde elementens raseri
ett slut på det ändå fasansfullare skådespel, som mänskliga
lidelser här frambesvurit, ett plundrande, ett mördande och
skändande så hemskt, att ingen penna förmår skildra all den
fasa, som dessa få timmar rymde inom sig.
Till sist återstod av det stolta Magdeburg blott en grushög,
varur endast domkyrkan reste sig oförtärd. Dit kom efter
eldsvådans slut Tilly för att hålla tacksägelsegudstjänst.
Han fann då ett tusental kvinnor och barn, som här sökt sin
räddning. Efter trenne dygn av fruktansvärd ångest befarade
de nu det värsta. Men den gamle fältherren lät utdela bröd
åt dem och gav dem friheten. Han hade mitt i plundringens
styggelse givit även andra bevis på medlidande med dess
offer och hade gjort allt vad han förmådde för att släcka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
