Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt land blir en stormakt - Svenskarne i Bajerns huvudstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nordiska lejonets segertåg. Ja den talar också om underverk,
varigenom Gud hjälpt sitt utkorade redskap: om hur vinden
vänt sig till hans fördel, om hur regn och hagel plötsligt
av en stormvind drivits i ansiktet på hans fiender, så att
dessa ingenting kunde se, o. s. v. Känt är ju ock, att
underbara saker berättades om Gustav Adolfs soldater, särskilt
om finnarnes trollkonster.
Men för katolikerna voro Gustav Adolf och hans svenskar
bibelns Gog och Magog, vilka ju skulle komma norr ifrån
och ansätta Guds folk. De okunniga bönderna i Bajern
gjorde sig de besynnerligaste föreställningar om kättarne
och deras konung. De hade hört talas om att hären till
stor del bestod av trollkunniga finnar och lappar, vilka voro
föga bättre än hedningar; och kättarkonungen själv sades
vinna sina segrar med ett förtrollat svärd, som mörksens
furste satt i hans hand. De upphetsades av sina katolska
präster till fanatiskt hat mot kättarne och deras konung.
Gustav Adolf utmålades av deras själasörjare såsom
Antikrist, och menigheten fick lära sig bedja: »Herre, befria oss
från arvfienden, den svenske djävulen!» Så snart bönderna
stötte på någon mindre avdelning svenska soldater, som
de kunde övermanna, gåvo de utlopp åt sitt religionshat
genom att sticka ut ögonen på dem, skära av dem näsa och
öron, hugga av dem armar och ben eller stympa dem på ett
sätt, som icke kan beskrivas.
Men hat föder hat. Svenskarne svarade med att på sina
ställen nedgöra allmogen och sticka eld på byarna, ja de
gingo till slut i vanvettig hämndlust till liknande barbariska
våldshandlingar, som bajrarne förövat mot deras olyckliga
kamrater. Och när de väl kommit i plundringstagen, skilde
de inte alltid så noga mellan katoliker och lutheraner.
Mången oskyldig fick därför nu som alltid i våldstider lida med
de skyldiga.
Men i konungens egen närhet fick sådant icke passera. En
gång, då han hade en överläggning med deputerade för
riksstaden Nürnberg, beklagade han själv starkt de brott mot
krigstuktens lagar, som förekommit inom hans armé, och
bad nürnbergarne för Guds barmhärtighets skull att bara
klaga, så snart de hade bevis på hand mot våldsverkarne,
eller också själva hänga dem. Skyldiga officerare borde de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
