Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt land blir en stormakt - Svältkriget vid Nürnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blevo så fulla med döda kroppar, att man knappt kunde
komma fram på dem, och den ohyggliga stanken förpestade
luften. Sjukdomar härjade bland de packade
människomassorna — något måste göras.
En dag uppenbarar sig i svenska lägret »ehn litenn
fransösk påike» — såsom Nils Brahe skrev till sin broder Per —
och berättar med trovärdig min, att Wallenstein håller på
att utrymma sitt läger och lämnat blott en liten styrka kvar.
Det tillfälle, Gustav Adolf länge önskat sig, synes alltså
vara kommet, och han besluter kasta sig över fienden. I
slagordning rycka svenskarne fram över den oländiga
terrängen mot Wallensteins läger, där allt är tyst. Icke ens av
kroaterna, som annars bruka ständigt svärma omkring, ser
man till en enda man. Det är tydligt, att hela den
Wallensteinska hären givit sig av. Med musköten i hand rycka
svenskarne till anfall uppför den skogklädda sluttningen.
Nu äro de framme vid de närmaste förhuggningarna. Då
blixtrar det plötsligt till över deras huvud, och de svenska
leden mejas ned av ett fruktansvärt kulregn. Det visar sig,
hur pass sant den »fransöske påiken» hade talat.
De överlevande svenskarne fortsätta dock och tränga
med dödsföraktande raseri över de yttre förskansningarna,
upp mot den starkaste skansen, det s. k. Alte Veste.[1] Men
här står Wallenstein själv, lugn och kallblodig som alltid,
och leder försvaret. Med ett småleende på läpparna åskådar
han förödelsen under sina fötter.
I timtal kämpas en förbittrad kamp. Hela berget
insvepes i rök, och skotten dundra som en ständig åska.
Så fortgår det hela dagen under anfall på anfall. Fram på
eftermiddagen får Gustav Adolf äntligen underrättelse, att
hans högra flygel bemäktigat sig en höjd, varifrån man
skulle kunna beskjuta Alte Veste. Konungen ser sig om efter
en pålitlig officer, som han kan skicka till ort och ställe för
att undersöka, hur det förhåller sig. Men allt är i oordning,
och han ser ingen annan till än general Hepburn, en skotsk
krigare. Hepburn hade vid flere tillfällen utmärkt sig såsom
chef för den av skottar bildade Gröna brigaden och särskilt
vid Breitenfeld kraftigt bidragit till segern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
