Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Kring den slagne hjälten
- En otröstlig änka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En otröstlig änka.
»INGENTING är mig kärare i denna världen», skrev
Maria Eleonora en gång till Axel Oxenstjerna, »än att
så länge jag lever få vara hos Hans Maj:t, ty utan Hans
K. Maj:ts närvaro aktar jag intet, ej ens mitt liv.» Brevet
skrevs i Erfurt tre dagar före slaget vid Lützen.
Natten före slaget trodde sig Maria Eleonora ha haft en
syn. Medan hon låg sömnlös i ängslan, ser hon plötsligt ett
ljussken och rycker till för ett häftigt buller. En stor katt
har hoppat upp på bordet i det angränsande gemaket och
stött omkull en där stående krona, som uppbars av två
lejon, så att den med en stark skräll fallit i golvet. För
folksägnen blev det naturligtvis mörkrets furste, som i en katts
skepnad här drivit sitt spel och genom kronans
kullstörtande velat visa, att han hade nedslagit kättarkonungens makt.
Hjärtskärande var Maria Eleonoras klagan vid hjältens
kallnade lik. Dag och natt var hon oskiljaktig från sin
avgudade Gustav Adolfs kvarlevor. Under hela jordafärden
genom Tyskland följde hon med. I Wolgast stannade hon
hos den döde, och varje förmiddag skulle hon i kyrkan till
liket, »det hon beskådar, bevisar hedersbetygelser och
klappar, intet aktande att det nu så mycket svartnar och
förfaller, att det fast intet mera till kännandes är», skriver en
därvarande svensk diplomat. Hon lät beställa en ny och
dyrbarare likkista, som var ej mindre än två alnar bred och
delad i tvenne rum, av vilka det ena var avsett för henne
själv. Maria Eleonora hade nämligen kommit på den idén,
att hennes make icke skulle begravas förrän efter hennes
egen död. Till dess ville hon ha den avgudades kropp hos
sig obegraven. »Vi vilja», skriver hon till Axel Oxenstierna,
»att det konungsliga liket så länge Gud Oss livet unnar,
ingalunda begravas må. Eftersom Vi Hans K. Maj:t, vår
högtälskade saligste käre herre och gemål, uti livet föga
njutit hava, så må Oss unnas, att Vi dess konungsliga lik
Oss någorlunda till vederkvickelse i Vår sorgfulla livstid
åskåda och hava måge.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:29:01 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/3/0201.html
