Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur vårt folk fick krafter att bära de tunga krigsbördorna - Gustav Adolfs framtidsplaner för handel och sjöfart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
40 skepp. Men vid Gustav Adolfs tronbestigning ägde
Stockholms köpmän icke ett enda havsgående fartyg. Orsaken
låg i det osäkerhetstillstånd på sjön, som Nordiska
sjuårskriget vållat, i Johan III:s vanskötsel av riket och i de
mattande krig, som fyllde Karl IX:s regering.
All den utrikes handeln hade råkat i händerna på
utlänningar, som utförde råvaror, läto bearbeta dem och därpå
införde dem till mångdubblat pris. Utlänningar hade slagit
under sig även den inre handeln i Sverige och begagnade
de svenska köpmännen »som drängar för en bettlepenning».
Allt detta elände sökte Gustav Adolf råda bot på. Ett
svenskt Östersjövälde var ju, såsom Axel Oxenstierna
uttryckte sig, »en kropp utan liv», så länge handeln på detta
inhav låg i händerna på utlänningar. Gustav Adolf sökte
rycka upp företagsamheten i städerna genom att ge dessa
rikliga privilegier. Flere nya städer anlades. Göteborg,
som danskarne förstört under kriget, återuppbyggdes men
närmare havet, på sin nuvarande plats. Utlänningar fingo
blott i vissa städer sälja varor och detta endast under sex
veckors tid samt i större partier. De svenska köpmännen
förbjödos att »låta bruka sig som legodrängar åt utlänningen».
Gustav Adolfs stora planer fyllde holländarne, tidens
förnämsta handelsfolk, med ängslan och avund. Men de kunde
snart nog draga en lättnadens suck. Det var i Sverige ont
om kapital, och de, som hade sådana, använde dem hellre
på lyx än på att göra dem fruktbärande för landet. En
livländare, som vid mitten av 1600-talet grundade en bank
i Sverige, måste snart stänga den igen. Ty han hade räknat
fel: svenskarne lånade nog penningar men icke för att
grunda inkomstbringande företag utan för att köpa lyxartiklar.
Här var en brist på fredlig företagsamhet, en småaktig
avundsjuka, som kom utlänningen att häpna. Svenskarne voro
i affärer ena »dröngöter, till handel fast oskickelige», såsom
redan Gustav Vasa betygat.
En synnerligen framstående och mycket berest italiensk
diplomat vid namn Magalotti, som år 1674 besökte vårt land,
uttalar sig i sin reseberättelse om svenskarnes
affärsbegåvning på följande sätt: »De handla som dåliga hushållare. I
stället för att hålla den vinstock, som de nyligen planterat,
låg och kort, för att den skall slå kraftiga rötter, börja de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
